1919. Ett fartyg är på väg över Stilla havet. Nere i dunklet på mellandäck trängs en grupp unga japanska kvinnor på rangliga metallbritsar. Deras koffertar är packade med allt som behövs för det nya livet på andra sidan havet: sidenkimonor för bröllopsnatten, kalligrafipenslar och rispapper för breven hem, små Buddhafigurer av mässing till lycka och beskydd. I händerna håller de foton och brev från sina blivande makar, främlingarna som lovat att möta dem på kajen i San Francisco. Kvinnorna drömmer om framtiden. Men framme i det nya landet väntar män de inte känner igen från fotografierna, umbäranden de inte har kunnat föreställa sig och en kultur som de kämpar för att förstå sig på.

Hela boken är skriven i vi-form och är ofta upprepande.

På båten var de flesta av oss oskulder. Vi hade långt svart hår och platta breda fötter och vi var inte särskilt långa. Några av oss hade inte ätit annat än rissoppa som små och hade därför lätt krokiga ben, och några av oss var bara fjorton år gamla och själva fortfarande småflickor. Några av oss kom från stan och hade eleganta stadskläder, men många fler av oss kom från landet, och på båten hade vi på oss samma gamla kimonor som vi hade haft i många år – urblekta och ärvda från våra systrar, lappade och omfärgade flera gånger. Några av oss kom från bergen och hade aldrig sett havet annat än på bild, och några av oss var döttrar till fiskare och hade vistats vid havet hela våra liv.

Men det gör inget och jag tyckte verkligen om den här boken. Den är kort, bara 170 sidor. Jag tror inte att jag hade orkat läsa boken om den var 400-500 sidor lång och skriven på det sättet. Men när den är så här kort fungerar det.