Det är 1883 när Flora Mackie korsade polcirkeln för första gången var hon tolv år när hon följde med sin fars valskepp till Grönland. Hennes mamma hade dött i november året före och hennes pappa visste inte vad han skulle göra med henne.
Där möter hon inuiterna och får flera vänner. Hon umgås med pojkarna Tateraq och Anigun på ett okomplicerat sätt för de tror att hon också är en pojke. När de upptäcker att hon är en flicka fortsätter deras vänskap under åren som Flora eller Fellora som de kallar henne följer med faderns skepp.
Men när hon blir 18 vägrar han att ta med henne igen. Istället börjar hon på Dundee College och sedan på ett univeristet i London och lär sig om metrologi.
Många år senare, 1892, återvänder hon till Grönland för att leda en expedition trots omvärldens kritik. Med sig har hon sin man som blir allvarligt skadad.

Geologen Jakob de Beyn är uppväxt på Manhattan. Han har alltid längtat bort till öppna horisonter utan höghus. Han deltar i en rivaliserande expedition till Nordpolen. Jakob och Flora möts och deras ambitioner och passioner kolliderar. De dras till varandra.

Det är helt otroliga miljöbeskrivningar i boken. Det känns som om jag är med på de olika expeditionerna. Stef Penney är en skicklig författare. Men här blir det för månag och för ingående beskrivningar av precis allt.
Jag älskade författarens tidigare böcker I vargars följe och De osynliga. Under A Pole Star skulle ha kunnat bli lika bra om kanske 200 sidor hade skalats bort. Nu blir det ibland långtråkigt att läsa. Jag började läsa boken i augusti så det tog alltså mer än sex månader innan jag läste ut den.

Den fick 3,5 stjärnor på Storygraph för jag tyckte ändå om den.
Författaren kommer ut med en ny bok, The Beasts of Paris den 1 juli och den kommer jag att läsa.