Med en stor portion humor och en berättarglädje som knappast har något motstycke i den svenska litteraturen är Röde Orm en av våra få verkligt levande klassiker som har fängslat generationer av läsare.

Orms äventyr börjar när han som yngling av en slump hamnar på ett vikingaskepp. Hans fortsatta öden berättas i dråpliga episoder om hans tid som galärslav och livvakt hos kalifens visir Almansur i Hispanien, om julgillet hos danernas kung Harald Blåtand, om engelske kung Ethelreds silver och utfärden österut efter bulgarguldet. Hans resor kantas av möten med judiska silversmeder, irländska munkar, isländska skalder, vilda patzinaker och med sig har han ständige följeslagaren Toke.

Röde Orm har kallats en sällsynt lyckad förening av fornnordisk och österländsk saga och utspelar sig kring år 1000, när vikingarna härjade längs Europas kuster och i de ryska flodsystemen, men också tog intryck av de folk och kulturer de mötte.

Pappa har försökt få mig att läsa Röde Orm i säkert 20 år men det har inte blivit av. Jag lånade hem båda böckerna förra året men nu blev jag tvungen att läsa dem för föräldrarnas granne vill låna dem. Pappa var bättre på att övertyga honom.

Men nu är böckerna lästa och jag gillade dem verkligen. Först var jag lite skeptisk på grund av hur den är skriven med väldigt ålderdomligt språk  men sen kom jag in i det. Det är skrivet som en skröna med olika händelser i olika kapitel.
Jag gillade hur Orm träffar sen blivande fru Ylva och hur tuff hon är. En av mina kompisar heter Ylva och är döpt efter just Ylva i Röde Orm.

Boken var rolig och spännande men en måste bortse från den väldigt förlegade kvinno och människosynen. Det ska väl återspegla hur det var på 1000-talet. Sjöfarare i västerled gavs ut 1941 och den utgåvan jag läste är från 1975. Hemma och i österled gav sut 1945 och min utgåva är från 1976.
Författaren heter Frans G. Bengtsson.