Etikettarkiv: Jem Lester

by

Läst i mars

De här böckera blev lästa i mars:

Månadens bästa: Järtecken, Daisy Jones and the Six, Allt är normalt (Zelda #6) och Dress Codes For Small Towns.

Månadens sämsta: ?

Månadens överraskning: Att ljudboken av Daisy Jones and the Six var så otroligt bra!

Månadens besvikelse: Lethal White , den var för lång och hade för många olika storylines.

Böcker lästa: 12 st

Egna böcker: 7 st

Biblioteksböcker: 2 st

Storytel: 2 st

Låna&Läs: 1 st

Sidor lästa/lyssnade på: 3227s

Kortaste bok: Lejoparden 64s

Längsta boken Lethal White 649s

 

by

Shtum

Ben Jewel har nått brytningspunkten. Hans gravt autistiske 10-åriga son har aldrig pratat och som fortfarande har blöjor.  Ben och hans fru Emma kämpar för att få livet att gå ihop. Jonah utvecklas inte alls på sin nuvarande skola och de vill få honom att gå på en specialskola som är anpassad för gravt autistiska elever. Han kommer att få bo på skolan, men är nästan omöjligt att komma in på skolan eftersom myndigheterna måste betala för hans vstelse där. Emma övertygat Ben om att det skulle öka Jonahs chanser att komma in ökar om de är separerade.
Ben flyttar hem till sin pappa med Jonah. Ben och pappan har ett komlicerat förhållande men han får hjälp med Jonah. Emma förvinner iväg till Japan på en jobbresa och Ben får klara sig själv. han måste skaffa en advokat som kan hjälpa honom med Jonahs fall, han måste förhandla med aningslösa socialsekretere och kämpa för sin sons skull.
Allt berättas ur Bens synvinkel och han framstår som ett offer. Men ju mer en läser ju mer förstår en att sanningen inte är så enkel. Vi får veta mer om Bens pappa och varför han inte berättat vissa saker för Ben. Boken handlar om sorgen över att veta att ens barn alltid kommer att vara ett barn, att han aldrig kommer att kunna ta hand om sig och att det kanske är ditt fel att det blev så här.
Författaren Jem Lester har en son som är gravt autistisk. Boken är till viss del baserad på verkliga händelser.
Jag gav boken fyra stjärnor på Goodreads.

ess)

by

Smakebit på søndag: Shtum

På söndagarna är det dags för En smakebit på söndag som  Astrid Therese Betraktninger och Mari på Flukten Fra Virkeligheten turas om att hålla i varannan vecka. Alla delar med sig ett stycke ur den bok en just nu läser. Inga spoilers!

Helgen har varit riktigt lugn. Jag började den med att hämta Theo och Thor med brorsan på förskolan och sedan blev det att leka med dem. Sambon hämtade mig där och vi åkte in till stan och hämtade hem mumsig indisk mat från Namaste.
På lördagen gjorde vi inte så mycket mer än att åka och träna. Idag är det söndag och vi har städat, haft besök av svärföräldrarana, åkt iväg med återvinningen och kollat på tv-serier. En riktigt lugn helg alltså och det behövdes efter en intensiv och psykiskt jobbig vecka på jobbet.

Denna veckas smakbit kommer från Shtum av Jem Lester. Boken handlar om ett par som har en autistisk  10-årig pojke som heter Jonah och de får allt svårare att få livet att gå ihop. Noah pratar inte , därav titeln Shtum (tror jag). Författaren har själv en autistisk son.

Från sidan 3:

Emma waits in the kitchen because the smell make her gag. So the day unravels like every other: bath running, Jonah standing half-sodden while I open the windows, remove the bedsheets and spray the mattress cover with disinfectant. The sheets I ball together with his reeking pyjamas. The aromatic nappy and the soiled wipes get tied in aplastic bag, and in he hops – the bubble-covered water turnig to consommé on contact. I clean him vigorously, showering off the stubborn bits, and dry him with his navy towel – any other provokes a tantrum. Dressed, I shoo him long the corridor for breakfast. That’s our division of labour – she deals with what goes in and I deal with what comes out.