Berättelsen påbörjas i en vägkorsning i södra Kalifornien nära den mexikansk gränsen. Där driver Juan, som har sina rötter både på Irland och i Mexiko, en restaurang och en bilverkstad. Bussbolaget Greyhound kör inte längre än hit, till Rebel Corners. När passagerarna ändå vill vidare tar Juan med sig dem i sin egen skraltiga buss till nästa anhalt, San Juan de laCruz.
I romanen blir de åtta stycken i den gamla bussen, som i hällande regn kör fast ute på den leriga ödsliga vägen. I denna pressade situation tvingas människorna konfronteras med varandra, med sin ensamhet och egoism, sina drömmar, rädslor och sexuella drift. Under den polerade ytan ruvar sanningarna.
Alla karaktärer är väldigt olika och har nästan inget gemensamt med varandra. Vi får till exempel följa Mr Pritchard och hans fru som tillsammans med sin vuxna dotter Mildred ska resa till Mexico. Ex-soldaten Ernest Horton som numer är en resande försäljare och strippan Camille. I sista stund får också Juans lärling Kit som kallas ”Pimples” och Norma som arbetat som servitris på restaurangen också.
Det är väldigt mycket misogyni i boken. Beskrivningarna av kvinnorna och även hur de själva uttrycker sig. Det sker våldtäkter och när Mildred har sex med Juan (klart han är en karlakarl) så frågar hon om han inte kan tvinga henne för hon vet inte hur hon ska ta första steget fast de reda har bestämt sig för att ha sex.
Jag har läst boken på svenska som Buss på villovägar när jag gick på högstadiet. Men jag kom inte ihåg så mycket av handlingen.
Jag tycker om Steinbecks sätt att skriva och boken får fyra stjärnor på Storygraph. Jag har tidigare läst flera av författarens böcker: Grapes of Wrath, The Winter of Our Discontent, Öster om Eden, Travels with Charley, Cannery Row, To a God Unknown, The Pastures of Heaven, Tortillia Flat, Mice and Men, The Pearl, och The Moon is Down,