Marina återvänder till Kiruna efter ett år söderöver. Rötternas dragningskraft går inte att stå emot. Men hemma har ingen glömt det som hände, särskilt inte de strängt troende laestadianska släktingarna.

Tillbaka på sina barndomsgator börjar hon ifrågasätta vem hon blivit och varför.

Uppväxtens plågsamma oro för att straffas för sina synder kommer upp till ytan. Och det går inte längre att blunda för självföraktet som tvingade henne att dölja sitt ursprung.

Hur ska hon kunna läka såren och vem bär ansvaret för skammen som gått i arv?

Den avslutande delen i Sápmi-trilogin av Ann-Helén Laestadius. Här handlar det om Marina som är född på 70-talet och som vi får följa på 80- och 90-talet.
Hon är same men hon har aldrig fått lära sig språket. I alla fall inte som hon kommer ihåg det. Hennes mamma har pratat samiska med sin syster och morföräldrarna också. Marina tycker inte att hon passar in. Hennes morbröders barn pratar samiska.
Sen är det hennes pappas sida som är laestadianer. De kräver att Mariana ska vara med i kyrkan och hon mår inte bra av det. Pappans äldre bror med familj är ju helt hjärntvättade. Marina tvingas ihop med kusinen Eva som är ett riktigt dygdemönster så länge de vuxna ser men hon är inte alltid så snäll annars.

Jag förstår inte hur Marinas föräldrar kan tillåta att farmodern och farbroderns familj ska bestämma över Eva. De är så flata och låter dem behandla henne hur som helst medan de själva slipper vara med i kyrkan så mycket.
Sen är inte Marina så snäll heller. Ja hon var kär i Daniel först men hennes kusin är den som gifter sig med honom. Det är inte okej att göra som hon gjorde heller.

Jag har tyckt om hela trilogin och har lärt mig mycket under läsningen. Boken fick fyra stjärnor på Storygraph.

De andra delarna heter:

1. Stöld
2. Straff
3. Skam