Smakebit på søndag: NOS4R2

På söndagarna är det dags för En smakebit på söndag som  Astrid Therese Betraktninger och Mari på Flukten Fra Virkeligheten turas om att hålla i varannan vecka. Alla delar med sig ett stycke ur den bok en just nu läser. Inga spoilers!

I fredags började vi med att städa när vi kom hem efter jobbet. Det var meningen att vi skulle byta ut tv-bänken och hänga upp tv:n på väggen, men det hann vi inte med. Vid 17-tiden åkte sambo n till stan och köpte pizza på Aktern & Fören och hämtade hit E sen hade vi ölprovning och lyssnade på musik.

Igår satte vi upp tv:n på väggen och tog bort den gamla tv-bänken och ställde dit den nya stereobänken. Det blev jättebra!

Jag läste ut The Lost Man av Jane Harper. Sen började jag läsa NOS4R2 av Joe Hill och hade sällskap av Lussekatten.
Vi gjorde inte så mycket resten av kvällen förutom att åka till gymmet och träna.

Idag har vi inga planer förutom att åka och köpa kaffe och att svärföräldrarna ska komma hit och fika. Alltså tänker jag läsa så mycket om möjligt.

Veckans smakbit kommer från NOS4R2 av Joe Hill från sidan 4:

Because she was preoccupied, she didn’t notice what was different about Charlie Manx until she was easing around his cot to reach the IV rack. He happened to sigh heavily just then, as if bored, and she looked down and saw him staring at her, and she was so startled to see him with his eyes open that she bobbled the sack of blood and almost dumped it on her feet.

He was hideous-old, not to mention hideous. His great bald skull was a globe mapping an alien moon, continents marked by liver spts and bruise-colored sarcomas. Of all men in the long-term-care waed – a.k.a. the Vegetable Patch – there was someting particularly awful about Charlie Manx with his eys open at this time of year.
Manx liked children. He’d made dozens of them disappear backin the niineties. He had a house below the Flatirons where he did what he liked with them and killed them and hung Christmas ornaments in their memory. The papers called the place Sleigh House. Ho, ho, ho.

Smakebit på søndag: The Lost Man

På söndagarna är det dags för En smakebit på söndag som  Astrid Therese Betraktninger och Mari på Flukten Fra Virkeligheten turas om att hålla i varannan vecka. Alla delar med sig ett stycke ur den bok en just nu läser. Inga spoilers!

När jag kom kom hem från jobbet i fredags läste jag Henrys  hemlighet innan vi åkte och tränade vid 20.00 och sedan fortsatte jag att göra det när vi kom tillbaka. Det blev också lite sparkling rosé, tryffelsalami och tryffelchips. Mums!


Igår fixade jag med bloggen och läste ut Henrys hemlighet  och började läsa The Lost Man av Jane Harper innan vi åkte till svärföräldrarna och åt mat. När vi kom hem kollade jag på en massa booktube innan jag började läsa Dirty Rowdy Thing av Christina Lauren.

Idag ska vi iväg och träna, städa och sedan blir det nog en del läsning för mig.

Dennas veckas smakbit kommer från The Lost Man av Jane Harper från sidan 23:

Nathan stood beside the stockman’s grave for the second time that day and watched as the new vehicle approached. It slowed as it drew near.
It was a four-wheel drive with industrial tyres and a bullbar at the front, the same as every other car in the area, but this one had a stretcher in the back. Reflective ambulance branding  on the front and sides caught the sun. 
Nathan, Bub and Xander had remained on top of the outcrop next to Cameron’s Land Cruiser until the dust haze from the south took shape. Then, wordlessly, they had walked down the rise and driven back to the graveside to wait.

Smakebit på søndag: Det brinnande rummet

På söndagarna är det dags för En smakebit på söndag som  Astrid Therese Betraktninger och Mari på Flukten Fra Virkeligheten turas om att hålla i varannan vecka. Alla delar med sig ett stycke ur den bok en just nu läser. Inga spoilers!

I fredags åkte vi upp till en kollegas sommarstuga med arbetslaget. Det har varit otroligt tufft på jobbet den senaste tiden  och i torsdags skedde ett våldsbrott a bredvid där vi jobbar och det fick stora konsekvenser för oss. Jag viil inte säga mer. Men vår arbetslagsfest var verkligen välbehövlig. Vi hade med oss olika maträtter, drack gott och hade olika lekar. Precis vad vi behövde.
Mina kollegor som är helt underbara beordrade mig att sitta i en stol och vänta så gick medan de gick in i ett annat rum ch bytte om. Sen kom de ut och sjöng en sång som de skrivit till mig. De ville nämligen fira att jag fyllt 40 lite mer. Jag är mest imponerad av att vi gick och la oss halv 3 på en fredag.

Melodi: We Will Rock You

Sofie vi vill dig hylla
kvällen din förgylla.
Tänk att våran Rocker fyllt 40 år!
Våran coolaste tjej, 
vi gillar ju dig!
Alltid sist på jobbet är tydligen din grej!

We love, we love Sofie!
We love, we love Sofie!

Med Andreas bakom ratten.
Far ni hem till katten.
Bomhus det är stället där du hämtar kraft.
Som den bokmal du är
som gymmar och svär.
Tar du en ipa när hegen är här!

We love, we love Sofie!
We love, we love Sofie!
We love, we love Sofie!
We love, we love Sofie!

Jag vaknade före åtta men låg kvar i sängen och lyssnade på en Harry Boschbok innan det var dags för frukost, städning och hemfärd på eftermiddagen.  Jag har varit ganska slut idag så jag har tagit det lugnt. Men jag har lysssnat och läst klart Övergången av Michael Connelly och haft mysigt lässällskap.

Tyvärr upptäckte jag att jag hoppat över den tidigare boken i serien så den har jag börjat med nu.

 

Så denna veckas smakbit kommer från Det brinnande rummet, nr 19 i Michael Connellys serie om Harry Bosch. Från sidan 6 (läser på iPaden):

Lager på lager av tortyr, så kändes det för Bosch. 
Corazon stod framåtlutad över metallbordet md sina blodiga handskar djupt nere i den uppsprättade buken och jobbade på med tång och ett instrument med långt blad som hon kallade ”smörkniven”. Corazon var inte lång, och hon var tvungen att stå på tå för att nå tillräckligt djupt. Hon tryckte höften mot obduktionsbordet för att få bättre stöd.

Smakebit på søndag: The Bride Test

På söndagarna är det dags för En smakebit på söndag som  Astrid Therese Betraktninger och Mari på Flukten Fra Virkeligheten turas om att hålla i varannan vecka. Alla delar med sig ett stycke ur den bok en just nu läser. Inga spoilers!

I fredags fyllde jag 40 år och blev firad på jobbet av mn klass som sjöng för mig och kollegorna som bjöd på prinsesstårta på förmidagsrasten. Jag fick också en krukväxt av ”min” fritidspedagog. Blev riktigt rörd ju!
När jag kom hem fick jag en en hoodie och en LP-skiva med ett av mina favoritband Amon Amarth. Sen kollade vi på NCIS och jag började läsa The Kiss Quotient av Helen Hoang.

Igår blev jag firad av mamma & pappa, brorsan, Mya, Theo & Thor och svärföräldrarna. Jag hade beställt en exotisk planka från Ica Maxi och bjöd på den. Den var så god med rostbiff, rökt skinka och grillad kalkon. Det fanns också ädelost, brieost, potatissallad, pastasallad, olika sorters melon, vindruvor, passionsfrukt m.m.
Mya hade sytt en tygväska, ett iPadfodral och ett par trosor som ala var Outlander-inspirerade. Ni kan kolla in andra saker hon sytt på hennes instagramkonto @atruesinner . Jag fick också pengar av föräldrarna och svärföräldrarna som jag tänker använda till ett par nya hörlurar och säkert blir det några böcker också.

När alla hade åkt hem läste jag ut The Kiss Quotient och åt upp resterna från den exotiska plankan med ett glas bubbel.

Idag är det söndag och jag planerar att läsa, fixa med bloggen och kanske åka till gymmet. Jag börjar känna mig förkyld så vi för se hur det blir.

Denna veckas smakbit kommer från The Bride Test av Helen Hoang,  från sidan 23:

As Khais´s running shoes hit the cracked concrete of the driveway leading to his Sunnyvale fixer-upper, which he never got around to fixing up, the timer on his watch beeped. Exactly fifteen minutes.
Yes.
There was nothing as satisfying as perfect increments of time. Except for hitting whole dollar amounts when filling up at the gas station. Or when the restaurant bill was a prime nummer or a segment of the Fibonacci sequence or just all eights. Eight was such an elegant number. If he added a minute to his run, he could set a checkpoint in the middle. Wouldn’t that be entertaining?

 

Smakebit på søndag: How To Be Famous

Smakebit på søndag

På söndagarna är det dags för En smakebit på söndag som  Astrid Therese Betraktninger och Mari på Flukten Fra Virkeligheten turas om att hålla i varannan vecka. Alla delar med sig ett stycke ur den bok en just nu läser. Inga spoilers!

I onsdags åkte jag ner till Östra Herrestad på Österlen i Skåne med C och P som jag jobbar med. Vi besökte L som har ett sommarhus där. Jag och P var där förra sommaren med E. Förr året tog vi tåget men i år bilade vi ner. En kan ju tro att det skulle bli en massa läsning då, men så blev det inte. Hela vägen ner pratade vi och så stannade vi flera gånger.

Väl i Östra Herrestad åt vi gott, drack vin och åkte  till Simrishamn, Ystad, Tomelilla, Kivik och Ale stenar. Igår startade vi hemresan 11.15 och kom hem till Gävle efter 21. Vi hann med flera stopp. vi lyssnade på när Sveriges damer tog brons i fotbolls VM. Mycket spännande! Jag hann också läsa större delen av My Sister the Serial Killer av Oyinkan Braithwaite. Den läste jag också ut när jag kom hem.

Idag har vi tagit det lugnt på förmiddagen. Jag har mest kollat på booktube, kört tvätt och läst lite. Så var vi hem till svärföräldrarna som bjöd på mat. Det blev toast Skagen, grillad fläskfilé med ungsrostade potatisar och kryddsmör och jordgubbar med flädersaft mandelkaka och vaniljglass. Så gott!

Denna veckas smakbit kommer från How To Be Famous av Caitlin Moran, från s 62-63:

Julia and I jog to catch up with her, and find her surrounded by four lads – two in Oasis tops – arguing with her.
’Why are you doing just women?’ one’s asking.
’yeah – we want your stamp. What’s it for?’ the other chips in.
They have that always-dngerous air of young men with nothing to do, looking for reasons to et a chippy. Like openmouthed baleen whales, sieving te whole ocean for a spoonful of grief.
’It’s a women-only gig, I’m afraid,’ Suzanne says, cherfully. ’No stamps for you.’
’There shouldn’t be things just for women. We’re all equal. Having things just for women is sexist,’ the shorter one says smugly. ’Are you a sexist?’
’Oh, yes – I’m definitely sexist,’ Suzanne says, beaming.
This throws the short one. ’So, ypuhate all men, then?’ he says, clearly confident Suzanne would say ’no’.
’Well, I’ve not met all of them yet,’ Suzanne says, reasonably-
The taller one takes a step forward, and open his mouth to continue the argument. Sighing, Suzanne takes a small red klaxon out of her rucksack, and presses the button. The volume makes my tongue swell, and my eyes bulge – it’s a propper honking weapon.
Camden grinds entirely to a halt – staring at her.
Eventually she let’s go of the button. The dying echoes  seems to slide down the walls.
’Pub?’ she says, turning on her heel, and walking towards the Mixer.
’Why did you…? I start to say.
’No coversations with cunts, baby,’ she says, not breaking her stride. ’No conversations with cunts. I don’t have the time to spare.’