Smakebit på søndag: How To Be Famous

Smakebit på søndag

På söndagarna är det dags för En smakebit på söndag som  Astrid Therese Betraktninger och Mari på Flukten Fra Virkeligheten turas om att hålla i varannan vecka. Alla delar med sig ett stycke ur den bok en just nu läser. Inga spoilers!

I onsdags åkte jag ner till Östra Herrestad på Österlen i Skåne med C och P som jag jobbar med. Vi besökte L som har ett sommarhus där. Jag och P var där förra sommaren med E. Förr året tog vi tåget men i år bilade vi ner. En kan ju tro att det skulle bli en massa läsning då, men så blev det inte. Hela vägen ner pratade vi och så stannade vi flera gånger.

Väl i Östra Herrestad åt vi gott, drack vin och åkte  till Simrishamn, Ystad, Tomelilla, Kivik och Ale stenar. Igår startade vi hemresan 11.15 och kom hem till Gävle efter 21. Vi hann med flera stopp. vi lyssnade på när Sveriges damer tog brons i fotbolls VM. Mycket spännande! Jag hann också läsa större delen av My Sister the Serial Killer av Oyinkan Braithwaite. Den läste jag också ut när jag kom hem.

Idag har vi tagit det lugnt på förmiddagen. Jag har mest kollat på booktube, kört tvätt och läst lite. Så var vi hem till svärföräldrarna som bjöd på mat. Det blev toast Skagen, grillad fläskfilé med ungsrostade potatisar och kryddsmör och jordgubbar med flädersaft mandelkaka och vaniljglass. Så gott!

Denna veckas smakbit kommer från How To Be Famous av Caitlin Moran, från s 62-63:

Julia and I jog to catch up with her, and find her surrounded by four lads – two in Oasis tops – arguing with her.
’Why are you doing just women?’ one’s asking.
’yeah – we want your stamp. What’s it for?’ the other chips in.
They have that always-dngerous air of young men with nothing to do, looking for reasons to et a chippy. Like openmouthed baleen whales, sieving te whole ocean for a spoonful of grief.
’It’s a women-only gig, I’m afraid,’ Suzanne says, cherfully. ’No stamps for you.’
’There shouldn’t be things just for women. We’re all equal. Having things just for women is sexist,’ the shorter one says smugly. ’Are you a sexist?’
’Oh, yes – I’m definitely sexist,’ Suzanne says, beaming.
This throws the short one. ’So, ypuhate all men, then?’ he says, clearly confident Suzanne would say ’no’.
’Well, I’ve not met all of them yet,’ Suzanne says, reasonably-
The taller one takes a step forward, and open his mouth to continue the argument. Sighing, Suzanne takes a small red klaxon out of her rucksack, and presses the button. The volume makes my tongue swell, and my eyes bulge – it’s a propper honking weapon.
Camden grinds entirely to a halt – staring at her.
Eventually she let’s go of the button. The dying echoes  seems to slide down the walls.
’Pub?’ she says, turning on her heel, and walking towards the Mixer.
’Why did you…? I start to say.
’No coversations with cunts, baby,’ she says, not breaking her stride. ’No conversations with cunts. I don’t have the time to spare.’