På söndagarna är det dags för En smakebit på söndag som  Astrid Therese Betraktninger  håller i. Alla delar med sig ett stycke ur boken de just nu läser. Inga spoilers!

Jag jobbade måndag till onsdag innan jag gick på semester. Det blev en hel del flyttfix på jobbet, organiserande och planering inför nästa läsår.
På midsommar tränade jag och sen åkte vi till sambons morbrors sommarstuga och där var också sambos föräldrar och sambons kusiner. Vi hade en trevlig kväll och det var fint väder och ganska varmt.

Igår städade jag medan sambon var hem till sina föräldrar och hjälpte dem med lite grejer. Jag hann då läsa ut The Lincoln Highway av Amor Towles. Så bra bok men jag gillade inte riktigt slutet eller Duchess slut. Jag hann också lyssna klart på Tusen trådar av Neneh Cherry medan jag lagade mat.

Idag ska jag träna och läsa annars har jag inga planer. Denna veckas smakbit kommer från Tusen månar av Sebastian Barry som är fortsättningen på Dagar utan slut av samma författare.
Från sidan 35.

För min mor var tiden en sorts ring eller cirkeln, inte ett långt snöre. Om man gick tillräckligt långt, sa hon, kunde man hitta folk som fortfarande levde och som hade levt i det fjärran förflutna. ”Tusen månar på en gång”, kallade hon det. Man kunde inte gå så långt, sa hon, men det betydde inte att de inte fanns där. Hon hade alla möjliga idéer som lockade oss oerhört som barn, och som skrämde oss också.
Men soldaterna dödade ju henne och de döda min far och mina farbröder och mörbröder. De dödade min syster, mina mostrar och fastrar, de dödade massor av människor. Det måste ha skett, för alla var borta. Det var bara jag sedan, kändes det som.
Vi betydde inget för dem. Jag tänker nu på det stora värdet vi tillmätte oss själva och jag undrar vad det innebär när ett annat folk säger att man är värd så lite att man kan dödas utan vidare?