På söndagarna är det dags för En smakebit på söndag som  Astrid Therese Betraktninger  håller i. Alla delar med sig ett stycke ur boken de just nu läser. Inga spoilers!

I fredags hade vi jobbfest på Templet och firade några kollegor som fyllt jämnt under det här läsåret. Så vi firade två 60-åringar, en 50-åring och en 40-åring. Vi hade knytkalas så det fanns hur mycket mat som helst. Jag blev tvungen att ta bussen in för sambon behövde hjälpa sina föräldrar med datorn. Men det var busstrul så jag och en annan kollega blev 25 minuter sen. Tre bussar åkte förbi åt andra hållet innannågon kom åt rätt håll.
Men det var en jättlyckad fest med sång, musikquiz och uppträdande av jubilarerna och festgruppen.
Vi hann städa undan det mesta av festen innan vi åkte hem.

Igår tog jag det lugnt förutom att städa och köra lite tvätt. Sedan lyssnade jag klart Before Your Memory Fades av Toshikazu Kawaguchi. Tyckte om den men kanske inte lika mycket som de tidare två. Den kändes lite rörigare på något sätt. Jag har också läst en hel del i My Favourite Mistake av Marian Keyes.

Idag har jag tränat och ska nog till Furuvik med Theo, Thor, Mya och brorsan. Thor vill se Kaj som ska uppträda ikväll.
När jag tränade började jag lyssna på Följeslagaren av Sofie Sarenbrant. Jag kan inte låta bli att läsa/lyssna på dem fast jag stör mig på både Emma och hennes syster Josefin.

Denna veckas smakebit kommer från My Favourite Mistake av Marian Keyes, från sidan 35:

Although I tended towards optimism, I’d expected that my re-entry into Irish life would be bumpy. But nothing could have prepared me for just how bruising it had been.
The long and the short of it was that no one should move jobs, countries and continents because they saw a butterfly.
In the five months since my return, I’d remained unemployed. I’d come close once or twice to landing a posotion, but I seemed to puzzle potential employers: I was too experienced – but not experienced enough in Irish PR. I’d been too senior for to long: they feared I’d never adapt to a job requiring more grunt work. High-end PR was all about personal relationships – and I knew nobody. I insisted over and over again that I was a quick learner, that I could gear up in no time, but they were doubtful. And although none of them dared to say it, the main issue was that I was in my late forties.