Jag har nu äntligen läst ut Lyckan är en sällsam fågel av Anna Gavalda. Jag gillar ju henne. Men den här boken hade jag svårt att komma in i. Jag fick faktiskt kämpa. Funderade på att lägga ner den. Men efter nästan 200 sidor lossnade det och jag sträckläste resten.

Boken handlar om den 48-åriga Charles Balanda som är arkitekt, lever tillsammans med Laurence och styvdottern Mathilde. Relationen till Laurence är nästan helt kall. Han är trött på sitt liv men orkar inte ta tag i något. Det enda han är säker på är kärleken till styvdottern som är som hans egen.
Men på en middag hos föräldrarna får han ett brev från sin bästa vän, som han inte hört av på mer än 20 år. Det enda som står är att Anouk är död. Anouk var hans bästa vän Alexis mamma. Den första kvinnan som han förälskade sig i.
Efter beskedet sjunker Charles ner i en slags depression. Han super missköter sitt jobb och distanserar sig allt mer från Laurence. Tillslut bestämmer han sig för att uppsöka Anouks grav. När han ser dem blir han så arg att han bestämmer sig för att söka upp Alexis.

Nu tar berättelsen en ny vändning när han träffar Kate som är full av liv och som bor på en gård med en massa barn och djur. Nu blir det en berättelse om Kate lika mycket som om Charles.
När jag läst klart boken så tycker jag att den var riktigt bra. Vilken tur att jag fortsatte att läsa. Den är verkligen värd att läsas. Rolig, tänkvärd och sorglig som Gavaldas böcker brukar vara

Att slå två flugor i en smäll: Lyckan är en sällsam fågel med på två av mina utmaningar. Den står med på Olästa böcker=köpstopp och min egen tegelstensutmaning.:)