På vägen mellan Jokkmokk och Kåbdalis, i skuggan av den största sorgen man kan bära, börjar en sång växa fram. Inget märkvärdigt, fem strofer bara, men kvinnan som sjunger dem känner hur stegen går lättare för varje rad. Hon går söderut.

I sin skönlitterära debut skriver Annika Norlin om en samling människor i rörelse, på skav mot tillvaron.

Det är noveller om begär och bekräftelse, om kultfilmen Aliens vid Piteälven, om att spela i det ganska hopplösa bandet Personligt Varumärke och om att gå rakt in i natten med sikte mot Glommersträsk.

Samlingen består av åtta olika noveller. Det är en av de starkaste novellsamlingarna som jag läst. Jag läste den här för fem år sedan och gav den fyra stjärnor men nu ger jag dden 4,5 stjärnor. Det är en blandninga av gripande, roliga och riktigt sorgliga människoöden.
Så här skrev jag om boken 2021. Min änglakatt Lussekatten är med på bilden.

Annika Norlin är författaren och jag har sedan även läst Stacken av henne och den gillade jag också.