Jag förstår att Sofi Oksanen fick Nordiska rådets litteraturpris.

Hon är otrolig på att berätta hemska berättelser utan att det blir för meldramatiskt. Ingen i hennes berättelser är lyckliga. Tvärtom har de hemska historier. Ofta handlar det om missbruk av olika slag, misshandel m.m.

Utrensningen är inget undantag.

Boken handlar om Allide som är en ung kvinna när Sovjetunionen ockuperar hennes hemland Estland. Allide är hoplöst förälskad i systern Ingelis man motståndsmannen Hans. Kärleken till honom får henne att begå det största sveket.

50år senare hittar Allide en ung kvinna medvetslös på sin gårdsplan. Kvinnan heter Zara och har flytt från sin hallick. Allide hjälper henne och får efter en tid klart för sig att Zara inte alls är någon främling. Tvärtom tillhör hon familjen..

Berättelsen hoppar fram och tillbaka mellan bokens dåtid och bokens nutid. Den utspelar sig mellan åren 1940-1992. Boken berättar om livet för människor i Estland under ockupationen. Hur livet var för de som kämpad mot kommunismen och de som blev kommunister för att överleva.Det är otroligt hur lite jag vet om den här tiden. Det jag vet har jag lärt mig av Sofi Oksanen känns det som.