På baksidan av boken står:

”Ett spädbarn, en liten flicka. hittas övergiven i en grop i skogen och växer upp gömd i en källare. Hon har en enastående förmåga: hon kan sjunga helt rent, och härma all musik hon hör. Men hon är sluten i sig själv och utåt uttrycker hon varken känslor eller önskningar.

Samtidigt föds en annan flicka i en alldeles vanlig familj. Hon har inga speciella förmågor, är inte enastående på något sätt. Hon är precis som alla andra – möjligen lite fulare, lite tjockare, lite konstigare. Lite mer utanför.

Det dröjer fjorton år innan  de två flickorna möts. Tillsammans sätter de igång en serie händelser som leder fram till Allsång, kaos och ett annat liv. Och de är inte längre ensamma.”

Efter att ha läst John Ajvide Lindqvists senaste  bok Lila stjärna så kommer jag aldrig kunna höra Abbas Thank you for the music utan att se ”slutscenerna” av boken spelas upp i mitt huvud.  Boken har blivit recenserad av nästan alla bokbloggare och jag har inget nytt att säga om den. Den är jättebra men den är hemskt otäck. Och det är väl själva meningen med boken. Jag tycker nog att den är så obehaglig för den ligger så nära sanningen. Det skulle kunna hända. Unga tjejer som känner sig svikna av vuxenvärlden och av kompisarna. Som istället för att bli självdestruktiva hittar ett annat sätt för att få kontroll. Hur det hjärntvättar varandra och hur strakt grupptrycket kan vara.  Mycket otäck bok.. Men jag skulle gärna vilja veta vem som hade lagt ut Theres i skogen till att börja med.

Jag har läst författarens tidigare böcker Människohamn, Låt den rätte komma in, Hanteringen av odöda och Pappersväggar. Han är onekligen en mycket begåvad skräckförfattare. Hans böcker är så obehagliga att läsa och så bra att man inte kan sluta läsa dem. Det kryper liksom i mig när jag läser dem. Tur att det är mitt på dagen och sommar nu.