Pojke försvunnen av Anna Jansson är något som jag inte brukar vara så förtjust i; en svensk deckare. Jag är helt enkelt inte en deckarfantast. Jag har visserligen inget emot Giles Blunt, Jeffrey Archer och  Michael Connelly. Inte heller Jacquline Winspear eller Claude Izner. Men just svenska deckare är jag lite avogt inställd till. Har läst Camilla Läckberg, Åsa Larsson, Mari Jungstedt och Anna Jansson men har inte varit så imponerad. Jag tänkte dock att jag skulle ge Anna Jansson en ny chans när jag hittade Pojke försvunnen på Myrorna för 5 kr.

” Charlotta Nilsson, Andreas och Amandas mamma, känner en ständig oro för sina barn, hon söker ofta läkare för deras skull, och symptomen är många. Nioårige Andreas har oförklarliga blåmärken och feber., Amanda andas inte som hon ska. Är Charlottes oro befogad eller handlar det om en sjuk hjärnas rop på hjälp? Är det rent av så att hon gör sina barn sjuka?

Kriminalinspektör Maria Wern arbetar under sommaren på Gotland för att få lugn och distans efter skilsmässan.  Strax före midsommar får polisen in en anmälan om nioårig pojke som försvunnit från en fest i Herrviks fiskeläger. Man söker efter honom bland grottorna i berget ovanför Östergarnsskolan. Där gör kriminalinspektör Maria Wern en upptäckt. Två namn med ett hjärta omkring. Gammal kärlek rostar aldrig, eller är det precis det den gör?

Nja..Ingen favorit precis. Jättelättläst, jag läser i full fart. Visst är den spännande, men den ger ingen mersmak. Jag kommer inte att läsa fler böcker av Anna Jansson. Det är inte min grej helt enkelt.