Tom Rachman berättar den fascinerande och gripande historien om en engelskspråkig dagstidning, grundad i Rom efter kriget av en amerikansk miljonär. Det är meningen att man ska tänka på International Herald Tribune där den unge Rachman lärde sig journalistyrket, men det är ingen presshistoria, snarare en vacker berättelse om en möjligen – snart svunnen värld. Rachman porträtterar tidningens hängivna journalister, dess excentriska ägare och en extremt lojal läsare. De imperfekta har redan sålts till 25 länder och valdes till en av årets bästa böcker av Amazons personal (plats elva av hundra).

Jag tyckte jättemycket om boken när jag läste den. Den var helt omöjligt att lägga ifrån sig den. Jag gillade att olika personer som jobbade eller hade jobbat på tidningen fick ett varsitt kapitel. Jag förstod mer då.

Men det näst sista kapitelet förstörde boken för mig. Det sker nått så otroligt grymt. Jag grät och grät och grät! Varför har ingen varnat mig för detta? Och hur det är beskrivet. Usch stackars, stackars djur! Och stackars man. Hur kan man vara så grym? Blir ju ledsen igen när jag skriver det här.. Jag tål inte att djur råkar illa ut!