Laure är 19 år och anorektiker. Hon befinner sig i sjukdomens slutstadium. Efter att hon mött en skicklig intuitiv läkare går hon till slut med på att lägga in sig på sjukhus. När hon läggs in väger hon 36 kg till sina 175cm. Hennes kropp har nästan lagt av helt och hållet. Hon fryser konstant, har 80 i övertryck och låg puls. Hon orkar inte prata länge.

Väl på sjukhuset blir hon sondmatad dygnet runt. Hennes kropp klarar inte av att ta upp näring ur maten. Det är en för stor ansträngning.

Man får följa Laures gradvisa tillfrisknande under de tre månader hon befinner sig på sjukhuset. Men det är inte lätt. Hon måste bearbeta sin barndom och försöka förstå varför allt gick så fel.

Laure blir mer eller mindre besatt av sinläkare. Hon blir faktiskt förälskad i honom och ser honom som en hjälte. Hon dagdrömmer om att han ska ta henne i sin famn. Längre än så verkar inte drömmarna gå.

På sjukhuset finns fler patienter med anorexi. Fatia som fått flera återfall i sjukdomen och Corinnne som är ung som Laure. De blir hennes vänner. Det finns också ”den blå damen” en otäck kärring som ”bara är ärlig” och säger fruktansvärda saker till Laure.

Jag måste säga att det är lite mystiskt med den där sjukdomen du har. Om man ens kan kalla det en sjukdom..Om jag hade ett sådant barn skulle jag ha tuktat det illa kvickt, det lovar jag…

Man får ändå säga att folk som du kostar sjukhuset en hel del. Med alla kosttilägg, alla undersökningar, enkelrum, hela baletten, och alltihop bara för rent psykiska problem…

Bara för rent psykiska problem. Det finns inget bara med psykiska problem.

Boken är skriven av Delphine De Vigan och utgavs först under pseudonymen Lou Delvig. Den är till viss del självbiografisk. Författaren har skrivit sex romaner,  No och jag  , Underjordisk timmar och Ingenting kan hindra natten finns översatta till svenska.  Jag har läst och älskat No och jag (recension här). Nu när jag vet att Dagar utan hunger är självbiografisk kan jag tycka att det är intressant att mamman i No och jag lider av depressioner. Mamman i Dagar utan hunger lider också av psykiska problem.

Dagar utan hunger är lättläst trots sitt svåra ämne. Jag tycker om De Vigans språk. Boken är utgiven på Sekwa förlag.

I äldre litteratur och forkning om anorexia och bulimi sa man ju att det var mammans fel. Att hon inte knutit ann till barnet på rätt sätt. Snacka om att skuldbelägga mödrarna. Vad papporna hade för roll togs liksom aldrig upp till diskussion.

Boken påminner mig om en svensk bok jag läste för många år sedan. Jag tror att det var en ungdomsbok om en tjej som får anorexia. Efter lite googlande tror jag att det kanske är Evelyn Spöke  av Maria Hede. Jag läste många böcker om anorexia när jag gick på gymnasiet. En av mina kompisar i klassen led av det. Tyvärr klarade hon sig inte..