Róisín och François träffas på en forskningsstation på Antarktis frusna is; båda två har förts till den vilda, avlägsna plats av en stark önskan att utforska den, men för att komma hit har de varit tvungna att göra svåra val.

Vi får möta dem vid olika tidpunkter i deras liv, men bara när en komet är synlig på himlen, vi som läsare får se hur deras liv varit sammanflätade utan att de möts förrän nu. Deras liv är fyllda av kärlek och hopp och historia och sorg, i en berättelse som visar hur främlingar kan vara sammankopplade och spöken kan vara verkliga, och sättet vi väljer att se vrlden på kan vara lika ödsligt eller lika vackert som kometerna själva.

Det tog ett tag innan jag förstod vad som hände med alla tidshopp och alla olika karaktärer. Det är inte bara Róisín och  François som vi följer utan mycket handlar om Severine som är François mamma. Hon kan som nästan alla kvinnor i sin släkt se sina förfäder som spöken. Det är något som hon försöker hålla hemligt eftersom folk tror att man är galen annars. Hennes egen mamma vägrar att tro på spöken och man måste vilja för att kunna se. Vi får i tidshopp träffa AElfgifu från 1066 och 1079, Brigitte från 1456, Paul- Francois från 1927 och  Antoine från  1957. Alla är släkt med Severine och François. Severine ser dem och speciellt AElfgifus öde gör stt hon vill hjälpa henne få ro.
När François blir äldre förstår han att hans mamma är annorlunda och när han är vuxen tror han att hon lider av någpn psykisk sjukdom eller kanske någon form av tidigt debuterande demenssjukdom. När han tvingar henne till en läkare upptäcker han något mycket värre.

Róisíns historia med kusinen Liam är också hjärtskärande. Hon är väldigt tydlig med vad hon vill egentligen men allt blir så fel ändå.

Jag tyckte verkligen om författaren Helen Sedgewicks sätt att skriva. På mindre än 300 sidor får hon till en levande och drabbande berättelse. Den fick fyra stjärnor på Storygraph.
Jag fick boken genom The English Bookshop’s Book Club för en massa år sedan.