Sommaren 1973 var Ruth och hennes fyra väninnor besatta av prerafaelitiska målningar – och en smula besatta av varandra. De drogs till det kalla vattnet i floden vid Ruths hus och lekte att de var den drunknande Ofelia i alltmer avancerade tablåer. Men innan den ödesdigra sommaren var över drabbades de av en verklig tragedi nere vid flodkanten.

Tjugofyra år senare återvänder Ruth till det kvävande huset – en gång ståtligt – där hon växte upp; hon har nu med sig sina små tvillingar och sjuttonåriga Maeve. Med familjen på landet följer Stuart, en barndomsvän till Ruth, som sakta men säkert vinner deras förtroende och ger Maeve den uppmärksamhet hon längtar efter. Maeve har nyligen tillfrisknat från cancer och är osäker på sin plats i tillvaron nu när hon är friskförklarad. Hennes föräldrar vill bara att hon ska vara en helt vanlig tonårstjej. Men vilken tonårstjej är egentligen vanlig?

Berättelsen växlar mellan att berättas i dåtid och nutid. När det är nutid får vi både följa Ruth och Maeves perspektiv.
Det är otäckt att läsa om hur besatta Ruth och hennes vänner blir av det de håller på med. Var är föräldrarna?

Stuart hade inte en lätt uppväxt men han är verkligen en groomer i den nurtida berättelsen. Jag köper inte att han är förälskad. Det är sjukt att sexualiasera sina vänners dotter. Speciellt när han varit förtjust i hennes mamma!
Det är däremot inte förvånande att hon faller för honom med tanke på att hon nys tillfrisknat från en dödlig sjukdom och har dåligt samvete för vad hennes sjukdom gjorde med familjen.

I dåtiden får vi också följa hur Ruth blir förälskad i en av sina vänner. Något som hon mer eller mindre förtränger. Det är så många hemligheter.

Boken är skriven av Jane Healey och hon har tidigare skrivit The Animals at Lockwood Manor. Den fick 3,5 stjärnor på Storygraph.