Juli 1897. Ingenjör Andrées expedition ger sig iväg i en vätgasballong med riktning Nordpolen. En djärv idé, chanslös från start. Snart befinner sig tre män, med minimala kunskaper om arktiska förhållanden, mitt i en vit mardröm.

I trettiotre år undrar en kvinna vart hennes fästman tog vägen. År 1930 hittas männen på en öde glaciärö i ishavet. Deras infrusna dagbok meddelar: nödlandning på isen efter tre dagar i luften. I månader drar de sina flera hundra kilo tunga slädar och försöker ta sig tillbaka till fast mark. På Vitön upphör plötsligt alla anteckningar.

I över hundra år har läkare, polarhistoriker, författare och journalister försökt lösa gåtan vad som hände på Vitön. Varför dog expeditionsmedlemmarna innan de ens packat upp slädarna, med varma kläder ouppackade, med matkonserver oöppnade, med tre fungerande gevär och lådvis av ammunition?

Jag började att läsa boken igår kväll och slutade inte läsa den förrän den var utläst vid halv 1. Den var helt omöjlig att lägga ifrån sig. Jag glömde tid och rymd. Jag var med Strindberg, Fraenkel och Andrée. Jag hoppades att de skulle klara sig fastän jag visste att de inte gjorde det. Jag förundras över hur dåligt förberedda de var. Hur clueless de var.

Jag har läst den illustrerade utgåvan med en massa bilder, kartor och diagram. Om ni ska läsa boken så måste ni läsa den!

Det skär i hjärtat när jag läser Nils Strindbergs brev till sin älskade Anna.

När jag läser boken får jag en liknande känsla som när jag läste Evig natt av Michelle Paver. Isolationen och utsattheten, isbjörnarna och mörkret. Nu är det ju en spökhistoria, men ändå.

Bea Uusma är verkligen en värdig vinnare av Augustpriset i kategorin fackböcker.

Andra bokbloggare som läst är Judit på Beas bokhylla, Johanna K på Bokhora och Helena på Fiktiviteter.