Etikettarkiv: Dagar utan hunger

by

Tisdagstrion: Böcker av tre utomnordiska favoritförfattare

Den här veckan är temat för tisdagstrion:  Böcker av tre utomnordiska författare

Fler trios finns hos  SkrivRobert på Mina skrivna ord som håller i Tisdagstrion.

  1. Dagar utan hunger – Delphine de Vigan (Frankrike)
    Laure är 19 år, hon är anorektiker. När hon blir inlagd i sjukdomens slutstadium börjar hon efter hand förstå hur det kunde gå så långt. Dagar utan hunger återger tre månaders sjukhusvistelse, tre månader för att blåsa nytt liv i en utmattad kropp, tre månader för att kapitulera, för att bli frisk. Laures tillfrisknande är också berättelsen om hennes möte med den läkare som tar hand om henne, kanske den ende som kan ta till sig hennes smärta, den del av hennes barndom som hon inte kan frigöra sig ifrån.
  2. The Missing American -Kwei Quartey (Ghana/USA)
    When Gordon Tilson falls victim to an online scam, he finds himself alone in the whirlwind city of Accra. But his decision to confront those responsible leads him into unimaginable danger. Now his son Derek has lost all contact with him and has no choice but to travel into the heart of Ghana to begin a near impossible search for his father. Frustrated by the inadequate local police, Derek turns to Emma Djan, a young private detective desperate to prove her worth. In a heart-stopping race against time, they must expose those at the very centre of Accra’s power who are willing to kill to protect their secrets, if they are to find the missing American
  3. The Poet X – Elizabeth Acevedo (USA)
    Xiomara has always kept her words to herself. When it comes to standing her ground in her Harlem neighbourhood, she lets her fists and her fierceness do the talking.
    But X has secrets – her feelings for a boy in her bio class, and the notebook full of poems that she keeps under her bed. And a slam poetry club that will pull those secrets into the spotlight.
    Because in spite of a world that might not want to hear her, Xiomara refuses to stay silent.

 

by

Ingenting kan hindra natten

20131110-194319.jpg

Jag har tidigare läst No och jag, Underjordiska timmar och Dagar utan hunger.  jag tyckte bäst om No och jag och Dagar utan hunger.

I Ingenting kan hindra natten berättar författaren historien om sin mamma. Mamman som tog sitt eget liv när hon var 62 år och som led av psykisk sjukdom från och till i hela sitt vuxna liv. Vad fick henne att ta sitt liv? Vad gjorde att två av hennes syskon gjorde samma sak?

Så vacker hon var, Lucile! Hon som drömde om att vara osynlig! Lucile, född 1946, blev det tredje av Georges och Liane Poiriers nio barn som tog livet av sig, 2008 vid sextiotvå års ålder, när den bipolära sjukdom som förvandlat hennes liv till en hopplös labyrint slutligen vann den livslånga kampen. Med Ingenting kan hindra natten binder Delphine de Vigan samman Luciles ryckiga livsbana, från den ensamma barndom och hennes förvirring i en klan där vars och ens personlighet fritt får blomstra.

Välskriven bok om än mycket plågsam att läsa. Det kan inte ha varit lätt att växa upp med Lucille som mamma. Men det var ju inte lätt för Lucille heller.

Jag blir så förbannad på Liane som inte skyddade sina barn från maken. Som bara mörkade allt. I början av boken så tycker man ju att han är en hyvens karl, men ju längre man kommer desto mer får man reda på.

Det verkar som om alla författarens böcker är mer eller mindre självupplevda.  Jag vet inte hur det är med No och jag, men hon har ju både lidit av anorexi och blivit mobbad på sitt jobb.Läs här för en mer utförlig recension.

by

Mobbing på arbetsplatsen

Underjordiska timmar

I åtta år har Mathilde arbetat på samma företag, i harmoni med sin chef och sina kollegor. En dag händer något. Det tar månader innan hon kommer på vad det är och när det hände. Efter en tid, utan någon uttalad anledning, har Mathilde inget att göra längre. Så hon låter timmarna gå. Timmar som hon inte talar om, timmar som hon skäms över.

Thibault arbetar som akutläkare i Paris. Han längtar efter gensvar från kvinnan han älskar. Vardagen består av andras åkommor, smärta och ensamhet.

Mathilde och Thibault känner inte varandra. De är bara två silhuetter bland miljoner andra. Två silhuetter som skulle kunna träffas, stöta ihop eller bara passera varandra. Underjordiska timmar är en roman om tyst våld. Mitt i en pulserande storstad riskerar man att förlora sig själv utan att det hörs ett knyst.

Jag blev så arg när jag läste boken. Främst på Mathildes chef som fryser ut henne totalt efter hon sagt emot honom en gång. Men jag blir ännu argare på hennes så kllade kollegor som bara låter det ske. De som hon betraktade som sina vänner. Nu låtsas de inte se hur hon behandlas. Sedan är ju inte facket till någon hjälp heller. Men Mathilde gjorde ju själv fel när hon bara tyst tog emot all skit. Hon borde ha sagt ifrån från början. Jag vet att det inte är så lätt, men hon borde ha skyddat sig bättre.

Thibault har jag inte samma medkänsla med. Varför vet jag inte egentligen.

Underjordiska timmar  var riktigt obehaglig läsning. Främst delarna om Mathilde.  Men jag tycker inte att den är lika bra som No och jag eller Dagar utan hunger. Fast den är ändå riktigt bra. Boken är utgiven på Sekwa. Författare är Delphine de Vigan.