I åtta år har Mathilde arbetat på samma företag, i harmoni med sin chef och sina kollegor. En dag händer något. Det tar månader innan hon kommer på vad det är och när det hände. Efter en tid, utan någon uttalad anledning, har Mathilde inget att göra längre. Så hon låter timmarna gå. Timmar som hon inte talar om, timmar som hon skäms över.

Thibault arbetar som akutläkare i Paris. Han längtar efter gensvar från kvinnan han älskar. Vardagen består av andras åkommor, smärta och ensamhet.

Mathilde och Thibault känner inte varandra. De är bara två silhuetter bland miljoner andra. Två silhuetter som skulle kunna träffas, stöta ihop eller bara passera varandra. Underjordiska timmar är en roman om tyst våld. Mitt i en pulserande storstad riskerar man att förlora sig själv utan att det hörs ett knyst.

Jag blev så arg när jag läste boken. Främst på Mathildes chef som fryser ut henne totalt efter hon sagt emot honom en gång. Men jag blir ännu argare på hennes så kllade kollegor som bara låter det ske. De som hon betraktade som sina vänner. Nu låtsas de inte se hur hon behandlas. Sedan är ju inte facket till någon hjälp heller. Men Mathilde gjorde ju själv fel när hon bara tyst tog emot all skit. Hon borde ha sagt ifrån från början. Jag vet att det inte är så lätt, men hon borde ha skyddat sig bättre.

Thibault har jag inte samma medkänsla med. Varför vet jag inte egentligen.

Underjordiska timmar  var riktigt obehaglig läsning. Främst delarna om Mathilde.  Men jag tycker inte att den är lika bra som No och jag eller Dagar utan hunger. Fast den är ändå riktigt bra. Boken är utgiven på Sekwa. Författare är Delphine de Vigan.