Jag har tidigare läst No och jag, Underjordiska timmar och Dagar utan hunger.  jag tyckte bäst om No och jag och Dagar utan hunger.

I Ingenting kan hindra natten berättar författaren historien om sin mamma. Mamman som tog sitt eget liv när hon var 62 år och som led av psykisk sjukdom från och till i hela sitt vuxna liv. Vad fick henne att ta sitt liv? Vad gjorde att två av hennes syskon gjorde samma sak?

Så vacker hon var, Lucile! Hon som drömde om att vara osynlig! Lucile, född 1946, blev det tredje av Georges och Liane Poiriers nio barn som tog livet av sig, 2008 vid sextiotvå års ålder, när den bipolära sjukdom som förvandlat hennes liv till en hopplös labyrint slutligen vann den livslånga kampen. Med Ingenting kan hindra natten binder Delphine de Vigan samman Luciles ryckiga livsbana, från den ensamma barndom och hennes förvirring i en klan där vars och ens personlighet fritt får blomstra.

Välskriven bok om än mycket plågsam att läsa. Det kan inte ha varit lätt att växa upp med Lucille som mamma. Men det var ju inte lätt för Lucille heller.

Jag blir så förbannad på Liane som inte skyddade sina barn från maken. Som bara mörkade allt. I början av boken så tycker man ju att han är en hyvens karl, men ju längre man kommer desto mer får man reda på.

Det verkar som om alla författarens böcker är mer eller mindre självupplevda.  Jag vet inte hur det är med No och jag, men hon har ju både lidit av anorexi och blivit mobbad på sitt jobb.Läs här för en mer utförlig recension.