Lou Bertignac är 13 år, minst, yngst och bäst i klassen. Trots ett IQ på 160 kan hon inte knyta skorna ordentligt. Hon har huvudet fullt av frågor. Med vidöppna ögon studerar hon människor, samlar på ord och ägnar sig åt alla möjliga experiment i hemmet (t.ex. mäta längden på toapappret i toalettrullarna) och slukar uppslagsverk. 

Hon är enda barnet i en familj, med en deprimerad mamma och en vanmäktig pappa med glad fasad. I en mörk våning med fördragna gardiner tänker hon ut olika teorier för att tämja världen. Hon är hemligt kär i Lucas, som är längst, äldst, sämst men coolast i klassen. 

När hon förbereder ett föredrag som hon tvingas hålla inför klassen, väljer hon på måfå att prata om uteliggare. På Gare d’Austerlitz träffar hon No, en artonårig, hemlös tjej. No med sitt trötta ansikte, sina smutsiga kläder, sin tystnad. Hon lever ett kärlekslöst liv, upprorisk och skygg. No låter sig intervjuas inför föredraget, men det går längre än så: de blir vänner och vänskapen vänder upp och ner på Lous tillvaro.

Jag sträckläste boken. Den var omöjlig att lägga ner. Lou är underbar. Hon har inte det lätt med mammans depression och anledningen till den. Jag tycker verkligen om Lucas. Han är så otroligt snäll. Men jag gillar verkligen inte lärarna på deras skola. Varför ska man behandla barn på det där sättet? Jag blir arg! Jag blir också upprörd när jag läser om No och hennes liv. En bok som engagerar. Läs den!

Författaren heter Delphine De Vigan.