Jag hade aldrig läst något av Erlend Loe innan denna, Stilla dagar i Mixing Part. Boken handlar om det gifta paret Nina Teleman – lärare,och maken  Bror Teleman- skriver på sin pjässom åker med sina tre barn på semester till Garmisch-Partenkirchen där de hyrt ett hus av en  familj. Nina älskar allt Bayerskt och kan tala tyska. Teleman (mannen kallas så av frun) pratar inte tyska och är fientligt inställd mot allt Bayerskt bl.a.  p.g.a. nazismen. Han skämtar hela tiden om källarpedofiler och nazismen. Det blir ganska ohållbart i umgänget med frun som tröttnar rejält. Problemet är också att han inte kan bete sig när de umgås med herr och fru Bader som de hyrt huset av. Det blir rejält pinsamt. 

Det blir heller inte bättre av att han ska skriva en pjäs, som han inte kommer någon vart med. Han såsar mest runt och skyller på pjäsen för att komma slippa umgås med familjen. Makarnas äktenskap är inte det bästa.. Telemann själv mår inte så bra. Han har mycket livliga fantasier om Nigella Lawson (tv-kocken), där han drömmer om att rädda henne från hennes make som han tror är ond.  Ju längre in i boken desto mer tappar Telemann kontrollen över vad som är fantasi och verklighet.  Allt går helt överstyr när han får reda på att frun varit otrogen med herr Bader som de hyr huset av.

Boken är kort, ca 200 sidor. De flesta av dessa är skrivna som dialoger mellan makarna Telemann. Men det står inte vem som säger vad. Det är dock inte så svårt att förstå det. Jag blir så irriterad på Telemann (mannen)! Han är en självupptagen, omogen, skitstövel! Att hon inte slår honom i huvet med Nigellas kokbok. Det är tur att boken är kort. Om den varit 400 sidor eller mer så hade jag aldrig läst klar den. Missförstå mig inte. Boken är bra. Men karl är helt odräglig!