En smakebit på søndag: Go Tell the Bees That I’m Gone

En smakebit på søndag

På söndagarna är det dags för En smakebit på söndag som  Astrid Therese Betraktninger  håller i. Alla delar med sig ett stycke ur den bok en just nu läser. Inga spoilers!

Nu har jag jobbat den första veckan sedan operationen och det har gått bra. Vi hade Nobellunch i fredags. Eleverna fick  sätta sig vid ett dukat bord och blev serverade av femmorna. De fick efterrätt också. Mycket uppskattat.
På måndag är det dags för luciauppträdande för våra 3:or (uppdelat på flera föreställningar och bara för skolans elever).

I fredags var jag på julmiddag med jobbet. Underhållningen var ungdomar från Helges som sjöng för oss. Fällde faktiskt några tårar för det var så vackert. Helt otroliga talanger.
Igår var jag på Gefle Metal Festival Winter Edition 2021 i Gasklockan. Helt underbart att kunna gå på konsert igen! Men oj vad ont i fötterna jag fick av att stå i sex+ timmar.

Idag tänker jag fixa lite med bloggen, åka ner på stan och lämna tillbaka ett par skor och se om jag hittar några julklappar.

Denna veckas smakbit kommer från Go Tell the Bees That I’m Gone av Diana Gabaldon. Det är den nionde delen i Outlander-serien (Den finns som tv-serie). Från prologen så den har inget sidonummer:

You know that something is coming. Something – a specific, dire, and awful something – will happen. You envision it, you push it away. It rolls slowly, inexorably, back into your mind.
You make waht preparations you can. Or you think you do, though your bones know the truth – there isn’t any way to sidestep, accommodate, lessen the inpact. It will come, and you will feel helpless before it. 
You know these things.
And yet, somehow, you never think it will be today.