Jonny Lila är inte bara en spelmissbrukare. Han är också narkotikaspanare vid Malmöpolisen. En synnerligen olämplig kombination. Efter ett förlorat pokerparti med skyhöhöga insatser står han i skuld till maffiabossen Ratko Jokovic. En skuld Jonny betalar av genom att svika sitt yrke -och sig själv. Jonnys fru har lämnat honom. Speldjävulen är hans enda följeslagare. En kväll dricker han ett par flaskor vin och bestämmer sig för att göra slut på eländet. Han beger sig till Haväng på Österlen. Just som han ska hänga sig i en ek intill havet får han syn på en likblek flicka lutad mot ett träd. Hennes handleder är uppskurna.
Fallet avskrivs som ett självmord. Den namnlösa unga kvinnan rikserar att falla i glömska. Men Jonny Lilja och Ystadspolisen Eva Ström börjar på var sitt håll ana att flickans död inte är självförvållad. Det finns kopplingar till andra unga kvinnor som avlidit under oklara omständigheter.
Boken var lättläst och ganska spännande. Men jag irriterade mig lite på en massa upprepningar i boken och på konstiga kommentarer av karaktärerna. Som att när Jonny blir som fått ett finger avklippt kallas för feg när han tycker att det gör ont när Maria gör rent hans sår. Är hon dum i hela huvudet? Vilken idiotkommentar.
Jag irriterad mig också på att Jonny hela tiden pratade om sin dotter som sin adoptivdotter. Jag förstår att det var viktigt för historien att vi som läsare vet att hon är adopterad, men ändå. Är det bara jag som irriterar mig på det?
Jag brukar ju gilla karaktärer som Jonny Lilja. Jag gillar verkligen Christoffer Carlssons Leo Junker och Kallentoft & Luttemans Zack Herry. Men jag klickar inte med Jonny Lilja. Tror inte att jag kommer läsa vidare i serien. Nästa fristående del heter Marias tårar. Jag har tidigar läst En enda sanning av författaren som jag gav fyra stjärnor.
Jag läste Jonny Liljas skuld under Påskläsutmaning 2018 och gav den tre stjärnor på Goodreads.
