Markurells i Wadköping av Hjalmar Bergman stod i min mammas och pappas bokhylla. I den bokhyllan finns en massa gamla klassiker. Nästan hälften av böckerna som står där tillhörde nämligen min gammelmorfar. Den här boken som jag läste nu trycktes 1931 ( den trycktes 1919, men den trycktes antagligen igen 1931 för då dog författaren) och är alltså 80 år gammal.
H.H Markurell (Harald Hilding) är värdshusvärd i Wadköping. Han är en hänsynslös, ful och självgod man. Den enda han älskar är sonen Johan. Det finns inget han inte skulle göra för sonen.
Staden största industrimagnat de Lorche har också en son i Johans ålder och de två pojkarna har varit bästa vänner. Men de Lorche blev svartsjuk på Johans vänskap med madame de Lorche och bad honom fara till helvete.
Så nu vill H.H.Markurell tvinga de Lorche i konkurs. Stadens mest respekterade medborgare försöker få honom på bättre tankar, men han vägrar.
Nu närmar sig en av årets viktigaste dagar. Det är ddags för studentexamen och både Johan Markurell och Louis de Lorche ska ta examen. Men det viskas att Johan inte kommer klara kemitentan så Markurell bestämmer sig för att bjuda rektorn och examinatorerna på lunch. Han ger också en donation till skolan, märk väl inte en muta. Men donationen på 30 000 ges på villkor att det varje år läses från predikostolen: Att Carl Johan Harald Markurell avlade mogenhetsexamen den 6 juni 1913. Med heder!
Markurells hustru försöker få honom att skona de Lorche. Men han vägrar även då. Då säger hon åt honom att han kommer att få ångra det bittert. Kanske är det så att hans största skatt inte ens är hans…
Språket i boken är mycket ålderdomligt men det är en del av tjusningen med boken.boken så förstår ni vad jag menar: Läs bara inledningen av boken så förstår ni vad jag menar:
”Solen gick upp, markerande i staden Wadköpings annaler en märklig dag, den 6 juni 1913. Tegeltaken på utvärdshuset Kupan flammade som eldlågor, vajade sakta av och an, lyftes av längtan till flykt men besinnade sig och sjönk åter tillbaka mot takstolarna som det tunga , ärliga och vällagda tegeltak det i själva verket var.”
Berättaren i boken (vem det nu är) verkar se ner på de flesta karaktärerna i boken. Boken är sorglig tycker jag och tragisk. Ingen är lycklig i denna bok. De är aldrig nöjda med det de har.
Jag har tidigare läst Clownen Jac av Hjalmar Bergman och jag tyckte bättre om den. Faktiskt mycket bättre. Men det här boken är inte dålig på nått sätt.