På söndagarna är det dags för En smakebit på söndag som Astrid Therese Betraktninger och Mari på Flukten Fra Virkeligheten turas om att hålla i varannan vecka. Alla delar med sig ett stycke ur den bok en just nu läser. Inga spoilers!
Den här helgen har verkligen gått i läsningens tecken. Det har varit en sjukt jobbig vecka på jobbet och om jag ska orka fram till jullovet måste jag ladda batterierna till max. Det gör jag bäst genom att isolera mig här hemma med mina böcker.
Efter jobbet i fredags åkte jag ner på stan och fixade lite grejer och varvade ner genom att gå runt på biblioteket och låna hem några. Sen kollade jag på böcker på Myrorna. Jag gick också in på Akademibokhandeln och köpte två böcker. Middagen blev mat från Woki Woki. Jag och sambon kollade klart å Lyrro som tyvärr var riktigt dålig. Sen satt jag i soffan och läste ut Jonathan Strange & Mr Norrell och The Two Hotel Francforts med Lussekatten som sällskap.
I lördags sov vi länge och sedan åkte vi in till stan och köpte vin till risotton vi skulle äta på kvällen. Vi tittade också efter en present till Theo som fyller 6 år på torsdag. Men vi hittade inte det vi ville ha.
När vi kom hem började jag läsa medan sambon åkte iväg till sina föräldrar och till sin morbror.
Jag läste Magisk december av Katarina Genar och Lotta Geffenblad, Den helt sanna julsagan om kentauren som ville hem av Mats strandberg och Sofia Falkenhem och Fyra berättelser från Jorvik av Helena Dahlgren.
När vi åt titttade vi på I am Patrick Swayze som sambon inte hade sett. Jag tyckte att den var lika bra som den första gången jag såg den.
Idag har sambon varit iväg och jobbat några timmar på morgonen (men då sov jag). Idag är planen att köra några maskiner med tvätt, kanske städa lite och jag ska skriva några inlägg till bloggen. Nu har jag ju något att skriva efter att ha läst ut några böcker.
Denna veckas smakbit kommer från Number 11 av Jonathan Coe (som jag fick genom The English Bookshops Bookclub) Från sidan 12-13:
’What is it?’ she asked him. ’What’s so funny?’
Nicholas straightened himself up and looked down at her. He was laughing so much that his eyes were running with tears, and coherent speech was almost impossible.
’Your…Your face,’ he spluttered finally. ’Your face when I told you that story.’
’What story?’
’Oh my God. God, that was priceless.’ His laughter subsided, and he became aware that his little sister was still staring at him in bewilderment. ’The story,’ he repeated. ’About that guy who let us into the church.’
’You mean the ghost?’
At which Nicholas burst into laughter again. ’No, you dumbo,’ he said. ’He wasn’t a ghost. I made that up.’
’But the lady you spoke to said-’
’She didn’t tell me anything except how to get out.’
’So what about…?’
And then, finally, she understood. She understood, and she saw the full cruelty of the joke he had played on her. The boy she had trusted, the one person from whom she had thought she could seek comfort, had only wanted to upset and torment her. On all today’s horrors, this was the worst.
She didn’t scream, though, or burst into tears or shout at him. Instead, a sudden numbness overcame her, and all she said was:
’You’re horrible and I hate you.’
