På baksidan av boken står:

”Jag är bara så trött på superdupermorsor, självuppoffring, martyrskap, husfridsknull och falska glättiga fasader, jag längtar efter verklighet, sårbarhet, och magar med hudbristningar. Efter människor som vågar vara sig själva utan djupa klyftor mellan hur de känner sig och vad de verkligen vill visa upp. Efter nya Marior som av egen vilja och egen funnen kåthet vågar be Josef om helt egoistiskt sex när lille jesusbarnet somnat. Mammor är väl också människor, eller? Sårbara. Svaga. Vilda och ömma. Känslor som kommer och går. Tänk om vi skulle våga vara oss själva en stund innan vi dör. Tänk om vi skulle fatta hur jävla vackra vi är.

Här är en bok med krönikor som jag skrivit i tidningen mama och delar ur min blogg som funnits i två omgångar. Kom nära.”

Boken är hemskt rolig men med ett underliggande allvar.  Hon behandlar allt från sin uppäxt, till sexdebuten, när hon hade anorexi, när barnen föddes, skilsmässan, den nya kärleken, vardagsproblem.

Jag gillar Skäringers råd: Tänk inte så förbannat mycket. Gör något nu. Typ det du vill. .. Man vet aldrig hur lång tid man har på sig. Jag tänker definitivt för länge på saker och ting. Man kanske skulle vara lite mer spontan 😉

På bloggen skriver hon om att hon har problem med höger och vänster. Att hon brukar skriva sin namnteckning i luften för att veta vad som är höger eller vänster. Jag brukade höra precis samma sak förr. Alltså skriva min namnteckning. Men nu behöver jag inte göra det så ofta längre. Konstigt det där. Varför är det så många tjejer som har problem att skilja på höger och vänster?