På söndagarna är det dags för En smakebit på söndag som  Astrid Therese Betraktninger och Mari på Flukten Fra Virkeligheten turas om att hålla i varannan vecka. Alla delar med sig ett stycke ur den bok en just nu läser. Inga spoilers!

I fredags åkte vi upp till en kollegas sommarstuga med arbetslaget. Det har varit otroligt tufft på jobbet den senaste tiden  och i torsdags skedde ett våldsbrott a bredvid där vi jobbar och det fick stora konsekvenser för oss. Jag viil inte säga mer. Men vår arbetslagsfest var verkligen välbehövlig. Vi hade med oss olika maträtter, drack gott och hade olika lekar. Precis vad vi behövde.
Mina kollegor som är helt underbara beordrade mig att sitta i en stol och vänta så gick medan de gick in i ett annat rum ch bytte om. Sen kom de ut och sjöng en sång som de skrivit till mig. De ville nämligen fira att jag fyllt 40 lite mer. Jag är mest imponerad av att vi gick och la oss halv 3 på en fredag.

Melodi: We Will Rock You

Sofie vi vill dig hylla
kvällen din förgylla.
Tänk att våran Rocker fyllt 40 år!
Våran coolaste tjej, 
vi gillar ju dig!
Alltid sist på jobbet är tydligen din grej!

We love, we love Sofie!
We love, we love Sofie!

Med Andreas bakom ratten.
Far ni hem till katten.
Bomhus det är stället där du hämtar kraft.
Som den bokmal du är
som gymmar och svär.
Tar du en ipa när hegen är här!

We love, we love Sofie!
We love, we love Sofie!
We love, we love Sofie!
We love, we love Sofie!

Jag vaknade före åtta men låg kvar i sängen och lyssnade på en Harry Boschbok innan det var dags för frukost, städning och hemfärd på eftermiddagen.  Jag har varit ganska slut idag så jag har tagit det lugnt. Men jag har lysssnat och läst klart Övergången av Michael Connelly och haft mysigt lässällskap.

Tyvärr upptäckte jag att jag hoppat över den tidigare boken i serien så den har jag börjat med nu.

Så denna veckas smakbit kommer från Det brinnande rummet, nr 19 i Michael Connellys serie om Harry Bosch. Från sidan 6 (läser på iPaden):

Lager på lager av tortyr, så kändes det för Bosch. 
Corazon stod framåtlutad över metallbordet md sina blodiga handskar djupt nere i den uppsprättade buken och jobbade på med tång och ett instrument med långt blad som hon kallade ”smörkniven”. Corazon var inte lång, och hon var tvungen att stå på tå för att nå tillräckligt djupt. Hon tryckte höften mot obduktionsbordet för att få bättre stöd.