En liten flicka har dött under märkliga omständigheter och ett hembiträde berättar sin historia inifrån en fängelsecell. Kvinnan heter Estela, och har lämnat sin mor och ett fattigt liv på landsbygden för att bli tjänsteflicka hos en välbärgad familj i Santiago. I bekännelsens form rullas en skakande berättelse upp om alienation och maktlöshet, med förgreningar in i det chilenska klassamhällets mörkaste vrår.
Det här var en jobbig bok att läsa och lyssna på. Estela lever och arbetar under hemska förhållanden och behandlas inte som en människa. Hon har ingen som helst makt över sitt eget liv utan är mer eller mindre livegen.
Uppväxten med mamman var kärleksfull med väldigt fattig.
När Estela berättar sin historia från fängelsecellen får vi veta vad som egentligen hände i den fina familjen och hur flickan dog.
Jag tyckte det var hemskt att läsa hur föräldrarna behandlade sin dotter på en avskärmat och kallt sätt. Speciellt pappan i familjen var obehaglig.
Men det var det var Estelas relation till den stackars gatuhunden som knäckte mig. Fy fasen! Jag kan inte med djurplågeri och människor som behandlar djur illa.
Boken är skriven av Alia Trabucco Záfon och fick 3,5 stjärnor på Storygraph.
Jag läste boken för Becca and the Books Spookopoly-utmaning Broomstick (att läsa en bok med enkelt eller rent omslag).