När Ingá och Rávdná kommer hem till sommarlandet ligger byn redan under vatten. Utan att förvarna dem har Bolaget dämt upp sjön igen, och det som var en gång var ett sjösystem har blivit ett ogästvänligt hav. I djupet skymtar kåtornas tak när de ror ut för att rädda det som går.

Runtom dem kliver det moderna samhället närmare, men de nya elledningarna dras högt ovanför dem, utan att ansluta. I luften knastrar elen och fåglarnas kvitter försvinner.

När Rávdná bestämmer sig för att bygga ett riktigt hus, trots att hon egentligen inte får lov som nomadiserande same, blir den lilla familjen mer och mer distanserad från de övriga i byn. Och vattnet, det kommer obönhörligt tillbaka.

Ingá och Rávdná bor tillsammans med Rávdnás syster Ánne. Ánne är den av systrarna som är mer moderligt och tar hand om Ingá. De är mycket nära varandra medan Rávdná uppfattas som mer kall.
Systrarna har varit med om att samebyn fått flytta förut när sjön dämts upp. Nu sker det alltså igen. Utan att de fått en chans att rädda sina ägodelar.
Vi får följa familjen med några års mellanrum och se hur de påverkas. Det är hjärtskärande hur Rávdná kämpar mot Bolaget och staten men utan någon framgång. Istället glider hennes dotter ifrån henn

En engagerande och tankeväckande bok om vad förlusten av ens hem och levnadssätt kan ha för följder.
Jag tyckte om greppet att sjön själv har en egen röst.

Boken fick 3,5 stjärnor på Storygraph. Jag växlade mellan att läsa den fysiska boken och lyssna på den genom Storytel med Stina Ekblad som uppläsare. Jag har tidigare läst Elin Anna Labbas sakprosa Herrarna satte oss hit: om tvångsförflyttningarna i Sverige