När Liam kommer hem efter en veckas jakt i de skogiga bergen, förstår han att något har hänt. Hans femåriga pojke Aru kommer inte springande och möter honom, och på marken ser han spår efter björn. Bakom huset, under sin älskades livlösa kropp, hittar han sin son vid liv.

Hela hans tillvaro rasar men han inser en sak: den här vildmarken är inte skapt för ett barn, ett barn han dessutom knappt känner. Han bestämmer sig för att anförtro sin son till släktingar och tar med sig Aru på en lång resa till häst.

Saker och ting blir dock sällan som man tänkt sig. Så småningom, i takt med trampet från hovarna, väcker Arus intensiva blå blick något i Liam han inte visste att han bar på.

En helt otrolig bok. Jag gillade inte alls Liam i början. Han är så otroligt kall och avstängd. Vi får ju veta mer under bokens gång men han är ändå inte en person som jag tycker om.
Men språket i boken är helt otroligt och jag kan se allt framför mig. Det gör ont att läsa om pojken. Så liten och så ensam.

Årets första bok var en fullträff. Boken är skriven av Sandrine Collette och översatt av Linton. Den fick fem stjärnor på Storygraph.