På söndagarna är det dags för En smakebit på söndag som Astrid Therese Betraktninger håller i. Alla delar med sig ett stycke ur boken de just nu läser. Inga spoilers! Just nu verkar Astrid Therese ha en paus men jag fortsätter att dela en smakebit ändå.
I onsdags åkte jag och sambon till Stockholm över dagen. Vi tog tåg till Uppsala och bytte där till pendeltåget till Stockholm central. Första tåget blev försenat p.g.a. motorfel men vi kom fram till Stockholm en halvtimme senare.
Vi gick till Kulturhuset och kollade på utställningen Total Metal. Det var jättekul att se den och väldigt intressant. Så mycket igenkänning.
När vi hade kollat klart och skulle ta hissen ner (vi var på femte våningen) så stod det att hissarna var avstäng p.g.a. brand i byggnaden. Men vi hörde inget larm men tog rulltrapporna ner som också var avstängda. Larmet hördes inte förrän på tredje våningen. Det gick bra att komma ut och brandbilarna kom när vi precis kommit ut.
Sen gick vi till SF-bokhandeln och jag köpte två böcker.
Efter det gick vi på en hamburgerställe. Det var riktigt gott.
Vi gick också till Soundpollution och kollade på skivor. Sambon köte en cd-skiva. Det är verkligen nostalgi att gå dit. Jag brukade alltid gå dit med mina kompisar när vi åkte ner till Stockholm när jag gick i högstadiet/gymnasiet och även senare.
Vi hittade också till Barrels där vi provade några nya (för oss) IPA. NOm Nom (Stigbergets), STOCKHOLM JUICE och Megalodon.
Sedan var det dags att åka tillbaka hem med tåget. Jag läste också hela Vykort från en mördare av Mattias Edvardsson på tågen och sedan hemma i soffan.
I torsdags var jag ner på Gävle Stadsfest och kollade på Smash Into Pieces med Mya.
Sen åkte vi upp till stugan på fredageftermiddagen när Mya jobbat klart. Brorsan, Theo och Thor var redan där. Vi var där till idag och jag har badat, läst, spelat plump, yatzy och umgåtts med mina föräldrar. Jag läste äntligen ut A Conjuring of Light av V.E. Schwab. Så bra!
Denna veckas smakebit kommer från Döda drömmars ö av Helena Dahlgren, från sidan 7:
Vi bestämmer själva hur vår historia ska sluta. Så brukar Cordelia säga till oss under våra lektioner, men jag har nog aldrig förstått vad hon menat förrän nu. Inte på riktigt. Jag låter orden sjunka in samtidigt som vågorna för mig längre bort från ångbåtsbryggan. Ovanför klipporna sträcker huset ut sig som en mörk hägring, men ingen står vid fönstreti tornrummet ikväll.
Mina armar jobbar febrilt med att hålla mig ovanför vattenytan. Lungorna är redan slutkörda. Det är så svårt att få luft.
Det är då jag tänker på det, att det är så här min historia slutar.
Kanske var det ödet som förde mig hit. I så fall är det också ödet som ska föra mig härifrån nu. Ner i det svarta, skummande havet. Ut i evigheten, vad det än är. Var det meningen hela tiden?
