Varför är svenskar så besatta av sitt boende? Vilka stora livsfrågor är det vi hoppas lösa med kakel, fondtapeter och drömkök? Det här är en bok om den stora svenska hem- och inredningsbesattheten som förmodligen nådde sitt klimax hösten 2010, då Dagens Nyheters legendariska teppanyakihälls-artikel diskuterades överallt i landet.

Fredrik Lindström och Henrik Schyffert har samlat sina reflektioner, personliga erfarenheter, analyseroch inredningsminnen i en bok som spänner från gillestugor och mormors finrum till köksöar och obduktionssals-minimalistiska vardgsrum. Här finns också de hundra vanligaste nyanserna av vitt, topplistor, analyser av den nya bostadsporren och inte minst förklaringar till varför folk i inredningsreportage gör märkliga saker. Varför skrattar de så mycket, helt utan anledning? Och varför bär de omring på stora fat med kronärtskockor?

Den här boken är så bra! Jag gillar verkligen Fredrik Lindström och Henrik Schyffert. Det är både allvar och skoj. Jag skrattar högt flera gånger, håller med dem, blir arg på folk och skakar på huvudet under läsningen.

Tänk att vi som vill vara så unika ändå ska ha samma saker överallt. Jag har aldrig förstått mig på det här med vitt överallt och gillar det verkligen inte. Det finns bilder i den här boken som ger mig rysningar. Vitt, vitt, vitt. Usch!

Minimalismen förstår jag mig inte på heller. Jag vill ha saker runt mig som visar vem jag är. (Böcker, filmer , tavlor m.m.) Sen skulle jag aldrig klara av att ha de så avskalat. Jag har inte den disciplinen. Jag vill ha mina grejer framme. Kanske inte all på en gång dock.