” Höghusen är av betong och stenansiktena spacklade. I taggbuskarna ligger lantbrukare och på gatorna fimpar, om man har tur. Niors har en trimmad tändare och hänger på det halvtomma torget och i trappuppgångarna . Mammas mopp målar råa åttor i snabb takt, våning efter våning. Hennes rygg har nästan gått av.
Miira är född i Sverige . Ändå ses hon som en invandrare och måste gå i en sunkigt hemspråksklasd. Killarna och snobbarna är mer värda och vuxna tycker att de vet bäst, men Miira vägrar låta någon bestämma över sig. Hon tänker inte bli trappstädare, utan stadsminister eller hjärnkirurg. Proffs. Hon ska bara klara av det här med bli tonåring först.”

En bok Om utanförskap , både påtvingad och självpåtagen. Eijas lärare på låg- och mellanstadiet borde skjutas. Hur fan kan man behandla ett barn så? Förnedra och trycka ner. Att Eija har grymma auktoritetsproblem har egentligen relevant eller problemen beror väl på hur hon blir behandlad .
Sen förstår jag verkligen inte hur man tänkte när barn födda i Sverige kunde gå i hemspråksklasser. Jag vet att föräldrarna fick bestämma, men..
Språket är rått och kryddat med svordomar och könsord. Hela miljön som Eija växer upp i är rå och hård.
En bok som nästan är omöjlig att lägga ifrån sig. Läs den om ni inte gjort det redan!