Emanuel Kent Sjögren  går i nian och det är höstterminen. Emanuel har en egen livsfilosofi. Man ska ha sjukt låga förväntningar på allt. Då kan man ju aldrig bli besviken. Om du tror det värsta och det händer så hade du ju rätt. Men gick det bättre så är det ju bara en bonus.

Emanuel är ganska ensam, den enda vän han har är Ture. Men har han valt Ture för att de har så mycket gemensamt eller för att de blev över? Emanuel är trött på att bara vara en del av Ture-Emanuel. Egentligen tycker ju han att han är lite bättre än alla i sin klass. Han har bara inte hittat sin grej än.

En dag börjar en ny tjej i klassen, Bianca (eller Bianchi som Emanuel kallar henne). Emanuel blir störtkär, men tyvärr börjar hon hänga med klassens drottning Ammis.
När Ture helt plötsligt är borta från skolan ser Emanuel det som sin chans att bli någon annan. Han börjar vara med Bianchi (som verkar gilla honom) och Ammis (som knappt tolererar honom). I och med Tures frånvaro får Emanuel fritt spelrum. Han gör allt för att komma i bra dager hos tjejerna och snackar faktiskt ganska mycket skit om Ture. Han avslöjar till och med en och annan hemlighet.

Ganska snart har Emanuel gjort bort sig rejält. Har han förlorat både sina nya vänner och Ture?

Under läsningens gång tänker jag flera gånger på Bert Ljung (ni vet från Berts dagbok och böckerna efter). Emanuel har samma typ av funderingar och lyckas trampa i klaveret på samma sätt. Men Konsten att ha sjukt låga förväntningar innehåller mer svärta än Bertböckerna. Men båda är riktigt roliga.

Jag vet att många tycker att Emanuel är en liten skit som är beredd att göra vad som helst för att stiga i graderna. Men det är inte så enkelt. Jag tycker om att det är så starka bikaraktärer i boken som Emanuels storsyster och hennes flickvän, men även Bianca och Ture.

När jag läste boken hade jag faktiskt sjukt låga förväntningar. Jag använder mig av den metoden ibland. Speciellt när det gäller hypade böcker. Men jag tyckte alltså att boken var riktigt bra. Jag kände igen mig i den ibland. Eller jag kände igen mig i hur det var/är (?) att gå på högstadiet.