Etikettarkiv: Konsten att ha sjukt låga förväntningar

by

Perfekt väder för lidande

Bims liv började när hon hörde David Dovrâk första gången. Hon grät sig igenom skivan, gripen av någon sorts livsinsikt. Hennes liv tar slut när en främmande man i morgonrock steker frukostägg i mammas kök. Han är osannolikt lik idolen, David Dovrâk. O-s-a-n-n-o-l-i-k-t lik. Bim tvärvänder. Efter kraschen med kompisen har hon ingen att debriefa med, men hon vet att hon måste undanröja alla spår av idoldyrkan på sitt rum hemma hos pappa, inklusive David-altaret.

Bims mammahar inte haft någon vidare insyn i Bims liv under de senaste åren och vet alltså inte alls om dotterns idoldyrkan av David Dovrâk. Bim själv råkar också säga till mamman och David Dovrâk att hon aldrig hört hans musik. Den lilla lögnen får en oväntade konsekvenser som en brand på en kolonilott och att Bim får en ny vän och sluter fred med sin gamla bästis.

David Dovrâk är en självupptagen, svårt typ som ser ner på sin publik för att den till största del består av tonårstjejer. När vi får läsa hans texter slås en av hur allmängiltiga de är.

Boken är lagom underhållande och lite smårolig. Jag gav den tre stjärnor på Goodreads. Författaren heter Åsa Asptjärn och jag har tidigare läst Konsten att ha sjukt låga förväntningar och Manifest för hopplösa av henne. Då är det Emanuel Kent som är huvudperson. Jag har inte läst sista boken i trilogin, Rimligt lyckade ögonblick.

 

 

by

Manifest för hopplösa

IMG_0762

Manifest för hopplösa är fortsättningen på Konsten att ha sjukt låga förväntningar som jag läste och gillade.

I Manifest för hopplösa har Emanuel börjat vårterminen i nian. Han och Ture är fortfarande kompis men nu är det Ture som ligger en nivå ovanför Emanuel. Ture har nämligen börjat gå i terapi och har fått ett helt nytt sätt att tänka.

Sedan dyker Tures halvbror från Brasilien upp. Emanuel blir ju lite svartsjuk och råkar läsa Tures döde pappas dagböcker när Ture äter middag. Där gör han en upptäckt som Ture borde få veta. Men hur erkänner man att man har tjuvläst sin kompis döda pappas dagböcker?

Dessutom börjar det bli dags för Emanuel att bestämma sig för vilket gymnasieprogram han ska välja. Han blir så stressad av det att han struntar i att fylla i det preliminära valet..

Dessutom brottas han med kärleken. Hur kan det komma sig att den han själv är kär i inte är intresserad av honom, medan en annan tjej som han inte är kär i är intresserad av honom?

Riktigt bra uppföljare. Jag gillar verkligen Emanuel och hans förmåga att ständigt klampa i klaveret. Jag tycker de påminner om Bert-böckerna, men med ett större allvar.

Författare är Åsa Asptjärn.

Boken är donerad till skolbiblioteket.

by

Konsten att ha sjukt låga förväntningar

20140406-230433.jpg

 

Emanuel Kent Sjögren  går i nian och det är höstterminen. Emanuel har en egen livsfilosofi. Man ska ha sjukt låga förväntningar på allt. Då kan man ju aldrig bli besviken. Om du tror det värsta och det händer så hade du ju rätt. Men gick det bättre så är det ju bara en bonus.

Emanuel är ganska ensam, den enda vän han har är Ture. Men har han valt Ture för att de har så mycket gemensamt eller för att de blev över? Emanuel är trött på att bara vara en del av Ture-Emanuel. Egentligen tycker ju han att han är lite bättre än alla i sin klass. Han har bara inte hittat sin grej än.

En dag börjar en ny tjej i klassen, Bianca (eller Bianchi som Emanuel kallar henne). Emanuel blir störtkär, men tyvärr börjar hon hänga med klassens drottning Ammis.
När Ture helt plötsligt är borta från skolan ser Emanuel det som sin chans att bli någon annan. Han börjar vara med Bianchi (som verkar gilla honom) och Ammis (som knappt tolererar honom). I och med Tures frånvaro får Emanuel fritt spelrum. Han gör allt för att komma i bra dager hos tjejerna och snackar faktiskt ganska mycket skit om Ture. Han avslöjar till och med en och annan hemlighet.

Ganska snart har Emanuel gjort bort sig rejält. Har han förlorat både sina nya vänner och Ture?

Under läsningens gång tänker jag flera gånger på Bert Ljung (ni vet från Berts dagbok och böckerna efter). Emanuel har samma typ av funderingar och lyckas trampa i klaveret på samma sätt. Men Konsten att ha sjukt låga förväntningar innehåller mer svärta än Bertböckerna. Men båda är riktigt roliga.

Jag vet att många tycker att Emanuel är en liten skit som är beredd att göra vad som helst för att stiga i graderna. Men det är inte så enkelt. Jag tycker om att det är så starka bikaraktärer i boken som Emanuels storsyster och hennes flickvän, men även Bianca och Ture.

När jag läste boken hade jag faktiskt sjukt låga förväntningar. Jag använder mig av den metoden ibland. Speciellt när det gäller hypade böcker. Men jag tyckte alltså att boken var riktigt bra. Jag kände igen mig i den ibland. Eller jag kände igen mig i hur det var/är (?) att gå på högstadiet.