Bims liv började när hon hörde David Dovrâk första gången. Hon grät sig igenom skivan, gripen av någon sorts livsinsikt. Hennes liv tar slut när en främmande man i morgonrock steker frukostägg i mammas kök. Han är osannolikt lik idolen, David Dovrâk. O-s-a-n-n-o-l-i-k-t lik. Bim tvärvänder. Efter kraschen med kompisen har hon ingen att debriefa med, men hon vet att hon måste undanröja alla spår av idoldyrkan på sitt rum hemma hos pappa, inklusive David-altaret.

Bims mammahar inte haft någon vidare insyn i Bims liv under de senaste åren och vet alltså inte alls om dotterns idoldyrkan av David Dovrâk. Bim själv råkar också säga till mamman och David Dovrâk att hon aldrig hört hans musik. Den lilla lögnen får en oväntade konsekvenser som en brand på en kolonilott och att Bim får en ny vän och sluter fred med sin gamla bästis.

David Dovrâk är en självupptagen, svårt typ som ser ner på sin publik för att den till största del består av tonårstjejer. När vi får läsa hans texter slås en av hur allmängiltiga de är.

Boken är lagom underhållande och lite smårolig. Jag gav den tre stjärnor på Goodreads. Författaren heter Åsa Asptjärn och jag har tidigare läst Konsten att ha sjukt låga förväntningar och Manifest för hopplösa av henne. Då är det Emanuel Kent som är huvudperson. Jag har inte läst sista boken i trilogin, Rimligt lyckade ögonblick.