En solig sensommarkväll tar Greta, Alex och dottern Smilla båten från sommarstugan vid den mytomspunna sjön Maran och åker ut till ön. Greta stannar kvar i båten medan de andra går iland. De kommer inte tillbaka. Förvirrad går även Greta iland, hon ropar och letar, men kan inte hitta Alex och Smilla någonstans. Det mystiska försvinnandet, och det febrila sökande som tar vid, leder Greta steg för steg ner i en avgrund av förvirring och tilltagande mörker.
Det står snart klart att Alex och Gretas relation präglats av destruktiva mönster. Dessutom har en omvälvande händelse i barndomen satt djupa spår i henne. Historien gör sig påmind och frågan är vad som är sanning och vad som är lögn, verklighet och fantasi. Kan sägnerna om sjön Marans onda krafter stämma? Finns det ett samband mellan försvinnandet och det som skedde den kvällen för många år sedan, då Gretas pappa dog? Och vad har egentligen hänt med Alex och Smilla?
Snacka om ett opålitligt berättarjag! Jag kastades mellan att tro att Greta hittat på allt eller hade mördat Alex och Smilla. Det var en riktig sträckläsningsbok. Men historien tappade på slutet. Den blev helt enkelt för otrolig. Boken är absolut läsvärd och jag kommer säkert att läsa mer av författare Caroline Eriksson.
Jag köpte boken på Akademibokhandeln där det var halvapriset på reapriset och jag behövde en gul bok till Sommarbingo 2017.