På söndagrna är det dags för En smakebit på söndag som Betraktninger håller i. Vi ska dela med oss av ett stycke ur den boken vi läser just nu. (Inga spoilers!)

Helgen har varit riktigt lugn med en halvkrasslig sambo. Vi har bara varit hemma ich tagit det lugnt. Igår kom Y & M och fikade tillhörande prat. Sambon, Y och M jobbar alla en vecka till innan det är dags för semester. Jag håller på at packa för jag saka åka med två jobbarkompisar E & P till en tredje jobbarkompis L:s sommarställe på Österlen imor+gon. En lång tågresa blir det (ca 9 timmar och tre byten) innan vi blir hämtade och åker bil den sista biten. Jag kanske får lite läst då.
Nu ska jag snart gå till bror och Mya med rabarberpaj. De som målar sitt hus och kan behöva lite uppmuntring och  då kan jag passa på att leka med Theo & Thor.

Denna veckas smakbit kommer från En oskyldig lögn av  Sabine Durrant som jag fått som recensionsexemplar av LB förlag.

Från sidan 7:

Hudson & Co: antikvariatet på Charing Cross Road. Jag har tänkt att det nog började där, att inget av det skulle ha hänt om jag inte hade fått syn på det där fåniga lilla bútiksbiträdets röda hår. Men det kanske inte stämmer? Hade krafterna vrit i rörelse redan under veckorna och månaderna dessförinnan?  Leder giftspåret tillbaka till långt innan den där satans tjejens förvinnande, till universitetstiden? Eller till och med ännu längre tillbaka, till skolan, till barndomen, till det där ögonblicket 1973 då jag, illröd i ansiktet, kämpade mig ut i den här oförsonliga världen?
Det jag försöker säga är väl att jag undrar hur mycket vi spelar under täcket med vår egen undergång? Hur mycket av den här mardrömmen är mitt eget fel? Man kan hata ala och skrika och gorma. an kan sparka bakut. Man kan göra idiotiska, förhastade saker, men ibland kanske man bara måste kapitulera och ta på sig skulden.