Huvudpersonen och berättaren i boken kallar sig Snömannen. Han sover i ett träd, insvept i ett lakan. Han sörjer sin älskade Oryx och sin bäste vän Crake. Mat och andra förnödenheter försöker han hitta i ett ödelagt område där insekter förökar sig snabbt, och där nassonger och varjundar härjar i plebsområdena där vanliga människor en gång levde.
När han försöker få en överblick över det som hänt, tvingas han gå decennier bakåt i tiden. Hur kunde allt falla samman så snabbt?

Han söker svaren på sina frågor i den resa han gör; till sitt förflutna och till Crakes högteknologiska bubbelkupol, där han skapade sitt ödesdigra Paradice Project som hela världen skulle komma att beklaga.

Vi får följa Snöman som verkar vara den enda vanliga människan som finns kvar i världen. Allt känns hopplöst och han funderar mycket på det som hände innan. På sin vän Crake och på Oryx som både han och Crake älskade.
Hälften av boken berättas av Jimmy som är Snöman men innan allt gick åt skogen. Vi får följa hans uppväxt  ett priviligerat skyddat område där det finns skolor och sjukvård. Vanliga människor bor i slumområden där möjligheten till utbildning och sjukvård är begränsad. Forskarna uppfinner sjukdomar och sprider de till människor i form av olika ”läkemedel”. Samtidigt som de även uppfinner ett vaccin som de säljer för dyra pengar.

Berättelsen är obehaglig främst för att det inte känns som en omöjlighet. Men jag hade ändå lite svårt att komma in i berättelsen. Det tog mig väldigt lång tid att läsa ut boken. Inte för attden var dålig, utan för att jag haftså mycket annat att göra under veckan. Nä jag väl läste den så tyckte jag om den.

Boken är den första i Margaret Atwoods trilogi (?) MaddAddam. Jag gav den tre stjärnor på Goodreads och ve inte om jag kommer läsa de efterföljande delarna. just nu har jag inget sug att göra det.

Jag har tidigare läst The Handmaid’s Tale av författaren och gav den fyra stjärnor.