Året är 1905.
Suni Maria står på en färja som glider genom dimbankarna mot ön där hon levt hela sitt liv.  Så ropar någon ett namn och allt kommer tillbaka. På färjan finns Erik som hon gjort allt för att försöka glömma, han som nästan blev hennes död. Panikslagen låter hon sig omfamnas av mannen som aldrig mer skulle få komma nära henne.

Vi får följa Suni Maria som haft en svår uppväxt. Hennes pappa var alkoholist och väldigt elak. Mamman och Suni Maria verkar ha haft en bra relation under hennes tidiga barndom men sedan blir mamman psykiskt sjuk och distanserar sig från henne eller tror att hon är psykiskt sjuk.
När mamman dör och pappan inte tar hand om henne (hon är då 14 år) får hon flytta hem till sockensamen Kåmberg för att hjälpa till med hans fosterson Erik.
Erik har redan som liten psykopatiska tendenser och plågar djur och mönniskor. Kåmberg tror att Suni Maria är bra för Erik men han har så fel.

Jag tyckte att boken var obehaglig att läsa inte bara för att Erik är en psykopat men för hur Suni Maria beter sig mot honom. Hon är faktiskt 7-8 år äldre än honom och han är ett barn. Det är ett sjukt beteende från bådas sida men hon är den vuxna längre fram i boken.
Det är också hemskt hur alla ser ner på ”fiskesamerna” och sockensamen Kåmberg. Jag hade inte hört talas om begreppet sockensame så nu har jag lärt mig något nytt.

Romanen utspelar sig i ett lokalsamhälle som har fallit i glömska, en bofast samebefolknning i södra Norrlands kustland.

Boken är inspirerad av en verklig händelse. Författaren heter Thomas Svensson och detta är hans debutroman. Den fick tre stjärnor på Goodreads.

Tack till författaren för recensionsexemplaret.