På söndagarna är det dags för En smakebit på söndag som  Astrid Therese Betraktninger  håller i. Alla delar med sig ett stycke ur boken de just nu läser. Inga spoilers!

Jag har varit ledig hela veckan och det har varit så skönt. Jag har bara varit hemma och tagit det lugnt. Jag har läst en del som Kvinna saknad av Mary Kubica. På torsdag den 11 april  jag ska vara med i Lavender Lits bokcirkel om boken som Johanna Lundin ska hålla i.
Jag har också läst den, fjärde delen i Earth’s Children-serien av Jean M. Auel. Jag har läst böckerna på svenska för en massa år sedan men ville läsa om dem på engelska.
När jag hade läst ut den så började jag läsa Go Tell the Bees That I Am Gone av Diana Gabaldon igen. Jag hade läst 316 sidor av den men hade inte läst något sedan i juni förra året.Men nu har jag läst mer än 500 sidor till (den är 1345 sidor lång).

Idag har vi inga planer förutom att städa och jag ska fixa lite till jobbet.

Denna veckas smakebit kommer från Tell the Bees That I Am Gone, från sidan 566:

I was startled from a solid sleep by Jamie exploding out of bed beside me. This wasn’t an uncommon occurence, but as usual, it left me sitting bolt upright amid the quilts, dry-mouthed and completely dazed, heart  hammering like a drill press.
He was already down the stairs; I heard the thump of his bare feet on the last few treads – and above the sound, frenzied pounding on the front door.
I shook my head violently and flung off the covers. Him or me? was the first coherent thought that formed out of the fog drifting through my brain. Night alarms like this might be news of violence or misadventure, and sometimes of a nature that required all hands, like a house fire or someone having unexpectedly met with a hungry panther at a spring. More often, though…
I heard Jamies voice, and the panic left me. It was low, questioning, with a  cadence that meant he soothing someone. Someone else was talking, in high-pitched agitation, but it wasn’t the sound of disaster. 
Me, then. Childbirth or accident?