Den här boken skulle inte ha funnits om inte allt gått snett.
Natten till den 28 juni 2011 satte vi allt på spel när vi i skydd av mörkret korsade gränsen mellan Somalia och Etiopien. Vi ville undersöka hur den hänsynslösa jakten på olja drabbade befolkningen i den stängda och konfliktfyllda Ogadenregionen. Vi ville nå bortom flyktingberättelserna och larmrapporterna, och med våra egna ögon ta reda på sanningen.
Fem dygn senare låg vi skjutna och blodiga i öknen.
Men när det ursprungliga reportaget dog, tog en annan historia sin början. En berättelse om rättslöshet, propaganda och storpolitik.
Efter en Kafkaartad rättegång dömdes vi till elva års fängelse för terroristbrott. Och vi var långt ifrån ensamma. I fängelset satt journalister och politiker som dömts på löpande band för att det inte gått i diktaturens ledband. Vår skildring av olja förvandlades till en historia om bläck.
Vardagen blev en kamp för överlevnad i det ökända Kalityfängelset. På ett cementgolv bakom korrugerad plåt – i en värld av dödliga sjukdomar, misshandel och förtryck – skapade vi en vardag med hjälp av stenhårda rutiner. Fråntagna våra skosnören och vår yttrandefrihet försökte vi bevara det mest värdefulla man har: friheten att själv bestämma vem man är.

Mycket intressant och drabbande läsning. Riktig obehaglig läsning om hur det fungerade i fängelset i Etiopien och byråkratin. Hur Svenska UD och Carl Bildt var inblandad. När de flydde i öknen tillsammans med rebellerna innan de blev tillfångatagna läste jag verkligen med hjärat i halsgropen.
Jag lärde mig mycket nytt under läsningen och blev bara ännu mer övertygad om hur viktiga journalister är när det kommer till att rapportera från ”stängda” länder och vilka risker de tar.

Jag hade gärna läst mer om hur det var att komma hem till Sverige igen och återanpassa sig till livet här hemma. Hur de fortsatte som journalister/fotografer. Men den nyare pocketutgåvan innnehåller tydligen det. Jag har läst den inbundna boken från 2015 som jag köpte på en bokrea.