
Höstterminen ska precis rulla i gång när Elsa ställs inför möjligheten att börja på ridgymnasium. Japp, ett sådant med hästar. I Varberg! Det vill hon inte alls, hon vill bli veterinär och stanna hemma i Luleå. Men betygen har störtdykt i nian, och enda chansen att överhuvudtaget komma in på naturprogrammet är att flytta. Grejen är den: Elsa har inte ridit. Någonsin.
Hon skriver till sin bästa vän Agnes och berättar om långdistansförhållandet (läs: 130 mil långt) med kärleken Wille, om superjobbiga roomien Signe, om att överleva stalltjänst och träffa nya vänner i stugbyn.
Men något är inte som det ska. Elsa vet det, men det är svårt att sätta ord på. Svårt att veta vem som orkar lyssna. Sakta släpper hon in Emmie, och när vinter blir till vår börjar hon förstå vad hon egentligen känner…
En fin bok om att leva med sorg och att försöka gå vidare.. Direkt från bokens början förstår en att något hemskt har hänt med Elsas bästa vän Agnes i och med att vi bara får se Elsas brev till Agnes
Jag tyckte om Beskrivningarna av Elsas familj och hur de var mot varandra.
Boken är också riktigt rolig på sina ställen. Speciellt kring att det att Elsa går på et ridgymnasium och aldrig varit i närheten av en häst.
Jag har tidigare läst författaren Annelie Adamsdotters förra bok Med knäppta händer på Pressbyråns kundtoalett. Och jag saknar dig mest hela tiden fick fyra stjärnor.














