Khai Diep har inga känslor. I alla fall inga stora, viktiga känslor som sorg eller glädje. Han tror att han är defekt. Hans familj vet att det är hans autism som gör att han bearbetar känslor på ett annat sätt än nästan alla andra. När han vägrar att ens överväga ett förhållande med en kvinna tar hans mamma saken i egna händer. Hon reser tillbaka till Vietnam för att hitta den perfekta bruden till honom.
Mÿ Tran har växt upp i Ho Chi Minh Citys slumområde med sin mamma och mormor. Hennes pappa var amerikan men honom har hon aldrig träffat. När hon blev gravid och inte fick något stöd av den blivande pappan blev hon tvungen att ge upp de flesta av sina drömmar.
När hon får chansen att resa till Amerika och en potentiell make kan hon inte tacka nej. Hon måste ju tänka på sin dotter och resten av familjen.
Khai har gått med på att Mÿ som nu kallar sig Esme får bo hos honom över sommaren och att hon ska resa hem igen om inga känslor uppstår. Khai är helt övertygad om att han inte kan känna kärlek. För 10 år sedan dog hans bästa vän och han fick då bevis på att han inte sörjde honom när han inte grät på begravningen.
Boken var så mycket bättre än vad jag befarade. Det hade kunnat bli hur jobbigt och fel som helst men Helen Hoang lyckas igen. Det blir en rolig, rörande, sorglig och ändå mysig bok. Visst kan jag irritera mig på vissa saker. Som att Esme som pluggar så mycket och vill komma in på college inte kollar upp vad autism innebär när hon får veta att Khai har det. Så mycket hade kunnat lösas på ett bättre sätt då.
Boken utspelar sig i samma stad och kring ungefär samma personer som The Kiss Quotient. Stella och Michael har biroller.