En vanlig tonårstjej

Ursäkta att man vill bli lite älskad är författaren Johanna Thydells tredje bok. Nu handlar det om Nora Jonasson och hennes liv som inte alls är så fantastiskt. Hon går på gymnasiet och hänegr med bästa kompisarna Lisa och Jossan .  Lisa har alltid varit mer populär bland killarna och andra kompisar. Nora känner sig alltid i skuggan av henne. Men en dag kliver hon fram ur skuggorna på en fest när  som vanligt fjantar runt med A.B (en kille i klassen) och lämnar sin egen kille Jack ensam. Nora ska ju bara avleda Jack genom att prata med honom.  Men tydligen tolkas det annolunda och Lisa vägrar prata med henne. Specielt efter Jack gör slut med henne.
Lisa anklagar till och med Nora sakna en egen iidentitet! Nora börjar att ransaka sig själv och sitt handlande.

Sen börjar Noras brorsas kompis Stoffe intressera sig för henne samtidigt som en kille från klassen . Vad ska hon göra? Kan man prova på att vara kär? Kan man  lära sig att älska en människa? Allt blir krångligt för Nora.

Det som gör boken speciell är de Noriska ordspråken. Det är vanliga ordspråk som gjorts om lite eller helt nypåhittade ordspråk som:
”Alla vägar bär till fuck!”
”Man har aldrig roligare än bordet bredvid”
”Alla goda ting är någon annans!

Flera av ordspråken är träffande och/roliga. Men som ni märker är Nora en ganska pessimistisk person. Hon har en riktigt låg självkänsla. Hon gör det hon tror tonåringar ska göra.
När boken slutar känns det som om det kan komma en uppföljare. Jag är inte klar med Nora Jonasson ju. Jag vill veta mer om henne.
Men jag tycker ändå att det här är författarens svagaste bok. Men den är inte dålig på något sätt. Den är en fyra plussare när de andra var femplussare.

Boken är inte

Det fattas en tärning

På baksidan av boken står:

Det här är boken om Puck, en unga tjej som gör allt för att inte förlora kontrollen, inte låta någon komma för nära, inte visa vem hon egentligen är. Men det är också historien om en pappa som försvann och en mamma som stannade kvar. Om hur det är att vara rädd – rädd för arga röster, rädd att folk ska försvinna. Det är en rolig och sorglig berättelse om svek och ilska, men också om vänskap, kärlek och -kanske – försoning.
På självlysande prosadrivs berättelsen framåt, och sakta växer bilden av Puck fram. Om vem hon var och den hon blev, och om ett liv där det fattas en tärning”.

Jag gillar att berättelsen berättas både i nu tid och dåtid. Att man får vara med fram till föräldrarnas uppbrott när Puck är 11 år och att det sen handlar om Puck 16 år. Jag gillar att det är vartannat kapitel med Puck 11 och Puck 16. Boken är mycket välskriven. När det handlar om unga Pucks upplevelser av faderns alkoholproblem är allt lite luddigt. Som det antagligen är för en 11 åringa som ska berätta om vad som hänt. Men man känner hennes rädsla. Det är ett krypande obehag. Och när hon berättar hur hon brukade sova med sina gosdjuer som en sorts skyddande ring runt sig sä är det hjärtknipande.

Av författaren Johanna Thydell har jag tidigare läst I taket lyser stjärnorna.