Idag var det ju en intervju med frfattaren Phillipp Meyer i DN:s Boklördag. Jag är hemskt nyfiken på hans senaste bok Sonen som fått bra kritik. Jag har köpt den till min pappa som fyller 55 år imorgon. Jag köpte också Analfabeten som kunde räkna eftersom han gillade Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.
Vi får se om de blir lästa. Jag kommer iallafall att läsa dem. 🙂
Fina framsidor är det på båda böckerna i allafall. 🙂
Jag lånade boken på biblioteket men fick inte tumme ur att läsa den inna lånetiden tog slut. Sen gjorde jag ett nytt försök och då blev jag heltsåld. Men eftersom jag är lite allergisk mot saker som alla andra gillar så tog det ett tag innan jag ens lånade den. De två första hade kommit ut på svenska och den tredje var på väg på svenska.
Nu har jag sett filmen som jag älskade Eller nu och nu.. Jag såg den i söndags. Den är så jäkla hemsk, precis som boken. Jag grinade flera gånger under filmen. Det jag irriterade mig på mest var resten eller delar av biopubliken. Filmen hade inte pågått i 20 minuter ens när springandet började. Under hela filmen var det mellan 10-20 personer som gick ut ur salongen. Vad är det för fel? Det ska vara en riktig kris innan jag går ut mitt under en biofilm. Det har nog aldrig hänt…
Sen var det fullt med tonåringar som typ tyckte det var coolt när medtävlarna dör. Själv sitter man där och tänker att alla i filmen är i en fruktansvärd situation. Alla är ju någons barn, bror syster, vän…
I DN kan man läsa Johanna Koljonens krönika om hur ungdomar i USA reagerat på Rues död. Hur de på fullaste allvar inte bryr sig lika mycket för hon är ”svart”. Läs den skrämmande krönikan här.
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=qoUT7q2iTbQ]
Jag skulle egentligen låna boken Strage txt men när jag såg denna bok kunde jag inte låta bli den. Och glad är jag för det. Jag har gillat Fredrik Strage väldigt länge. Jag tycker mycket om hans krönikor i DN på fredagarna. Han verkart skriva från hjärtat och det är hög igenkänningsfaktor i det han skriver. Men i Fans känner jag inte igen mig själv allt för mycket tack och lov.
Boken handlar nämligen om fans som på olika sätt och i olika grad blir besatta av sina idoler. Visssa med hemska och tragiska resultat. Han berättar i förbifarten om bl.a. Mark Chapman (mannen som mördade John Lennon) och John Hinckley Jr (som försökte döda Ronald Reagan för att imponera på Jodie Foster). Men han berättar också om den svneksa kvinnan som blev så besatt av Evert Taube. Hon blev övertygad om att de var gifta och att han skickade dolda meddelanden till henne genom annonser i tidningar. Hon bröt sig in i hans sommarstuga Sjösala vid upprepade tillfällen och brände tillslut ner den. När Evert dog började hon förfölja hans son Sven-Bertil istället. Kvinnan har tydligen gett ut en egen bok som hon bekostat själv om händelserna. I boken håller hon fast vid att allt är sanning. Otäckt!
Men det står också om mer ”normal” dyrkan. Om unga tjejer som är besatta av Westlife. Eller om fansen till hårdrocksbandet Judas Priest som t.o.m. döper sin son efter idolen Rob Halford. Mest intressant var avsnittet om Michael Jackson fansen.
Boken är intressant att läsa och så bra skriven att jag läser om fans till artister och figurer jag inte bryr mig ett dugg om egentligen. Som Star Wars eller Lill-Babs. Började läsa den på bibblan och fortsatte när jag kom hem till mor och far. Läs den!