Han är den sista som vidrör de dödsdömda.
Hans ansikte är det sista de ser innan de avrättas.
Han är den sista – ofta den enda – som får deras bekännelse.
Fängelsepastorn Jim Brazzil har levt ett liv där han ständigt gått sida vid sida med döden. Både sin egen och andras. Kanske är det därför han är så avslappnad inför den.
När Carina Bergfeldt är i Texas och intervjuar Jim Brazzil blir hon starkt påverkad av den stillsamme pastorn och kan inte sluta tänka på honom. En man som fått bära många hemligheter och skänka tröst, men även själv brutit löften och orsakat andra smärta. Hon måste få förmedla vad han har lärt sig om döden, och framför allt livet, av dem han mött.
Genom att berätta Jims ovanliga livshistoria försöker Carina förstå sig sjlv och sina erfarenheter. Hur kan man se på sitt liv? Hur ska man kunna förllåta och acceptera? Och vilken dag är egentligen en bra dag att dö?
Carina Bergfeldt är en skicklig journalist och väldigt bra på intervjuer. Det är intressant att läsa och Jims upplevelser som fängelsepastor på Ellis Unit. Det är hemskt att läsa om verkliga människor som ska avrättas. Flera av dem hade begått hemska brott.
Jag tycker att Bergfeldt var bra på att utmana Brazzils uppfattningar. Som att han sa att fången hade haft sex med en kvinna när det var en solklar våldtäkt. Hon var också bra på att ifrågasätta vad han själv hade gjort, t.ex. sex utanför äktenskapet, förlorat oskulden till en prostituerad m.m.
Boken är intressant och välskriven. Men ibland innehåller den för många upprepningar om samma händelser. Jag hade lite svårt för Brazzil. Han kändes lite skenhelig och osympatisk.
Boken fick 3,5 stjärnor på Storygraph. Jag har tidigare läst Sju dagar kvar att leva av författaren Carina Bergfeldt.
